Att fånga barnens intresse

När vi  fångar det barnen tycker om är det ingen tvekan om att det blir meningsfullt och roligt för barnen att vara delaktiga i projekt, det har vi observerat. Under ett tillfälle fick barnen i en av projektgrupperna arbeta med lera och tillsammans göra ett spindelnät. De fick forma smala korvar och samtidigt berättade barnen om vad de tänker om sitt skapande. Här nedan finns några exempel på barnens kommentarer:

Barn 1: -Den (sindeln) går på nätet

Barn 2: -Spindeln gör nätet och rör sig

Barn 3: -Spindeln gör att den (betet) fastnar i nätet

Under ett reflektions möte på trappan återkopplade vi det som vi hade gjort. Barnen fick titta på dokumentationen under detta tillfälle och tänka tillbaka på vad de sa under görandet av spindelnätet och spindeln. De fick visa, en och en, med kroppen och berätta hur spindeln går i nätet, eftersom det var det barnen fascinerades mest av , "Den kanske går på händerna", "Ett ben upp i luften", "Spindeln klättrar på väggen" (ett barn har två händer på golvet och benen mot väggen).

Nästa steg blev att vi i arbetslaget reflekterade och tänkte på hur vi kan gå vidare. Vi vill ta vara på det barnen sade under aktiviteten och vad de gjorde, för att det är det som är roligt och stimulerar barnen i sitt lärande. Vi vill ta tag i det som är "knaprigt" som Leif Strandberg formulerade sig på en föreläsning vi var på.
Vår tanke blev att barnen ska få  prova att dramatisera sin egen bild av spindeln som rör sig i nätet tillsammans med en kompis, att barnen får använda sina hypoteser om hur spindeln rör sig. Barnen får då känna och se olika nyanser, samarbeta och försöka få ihop rörelserna tillsammans. Så blev det också.

Barnen fick dela in sig i grupper om två. En lång tygbit lindades runt barnens midja, för att få ihop spindelns åtta ben. Nu kan man inte göra rörelserna ensam och göra det lätt för sig, utan barnen blir tvungna att samarbeta för att få ihop sina rörelser samt att vi får fler ben att använda i rörelseleken och integrerar matematiken ex. 4+4=8 ben. En del av barnen verkade jätte koncentrerade på att få ihop rörelserna tillsammans. Det är inte lätt! Det är första gången barnen rör sig på det viset. De kommunicerar knappt  med varandra och har olika hypoteser på hur spindeln rör sig. Rörelseleken filmades av en vuxen med en iPad som barnen efteråt tittade på och fick utforska rörelserna tillsammans.

Detta blev ett lyckat lärotillfälle. Här presenteras några av barnens kommentarer:
"det var roligt", "kan vi göra igen", "jag kan göra olika spindlar".

Till nästa gång tänker vi att tillför mer rekvisita som kan hjälpa barnen att prestera ännu mer och att leva sig in i rollen som spindel, vi tänker svarta nylonstrumpor som barnen får ha på alla sina spindelben och kanske till och med musik att röra sig till. Tanken blir även att barnen ska få träna på att kommunicera med varandra.

Observera bilden, barnet till höger visar sin teori på hur spindel använder sina ben när den är i rörelse.

Pappersremsornas värld

Det är där några av oss fortfarande befinner sig... Vi har fortsatt att arbeta med dessa remsor. För varje gång har vi försökt ställa nya utmanande frågor för att barnen skall få möjlighet att bygga på ett annat sätt, eller med fler detaljer. Vi har verkligen sett att man kan göra på många olika sätt. Sist när vi arbetade gjorde en flicka ännu ett exemplar av en spindel -på ett nytt sätt!

Denna spindel limmade hon fast såhär. Den har åtta ben och två spröt av små remsor som vi la till som ytterligare ett material. Nu i efterhand funderar vi hur vi skulle kunna utmana henne vidare. Man vill inte ge henne ett färdigt svar i stil med: Skulle du inte kunna prova att vända på den? Man blir ju lite nyfiken, står spindeln upp eller ligger den kanske på rygg rentav? Ja, det var ytterligare ett sätt att göra en spindel och vi får fundera lite till.

Inför utställningen vecka 11, då vår organisation visar upp vårt projektarbete Småkryp och rörelse med hjälp av Remida material, så funderar vi redan nu på materialval. Skulle vi kunna utveckla denna tredimensionella tanke i annat material? Remsor av tapet? Kan man använda tyg? Band? Annat material?

Nu efter tre gångers arbete med svarta pappersremsor på vit botten kanske vi kan prova något annat. En utveckling av det vi just gjort men på ett nytt sätt.

Reflektioner från askultationen...

Sådär, nu har vi alla tre varit på auskultation i Alby och alla vi har blivit en erfarenhet rikare. Tanken från början var att vi skulle följa en lärare var, på tre olika avdelningar. Det vi alla upplevde var att det var svårt att endast observera en lärare, det blev automatiskt så att man följde hela arbetslaget i deras arbete. Vi gick alla in för att titta på hur dagen var organiserad, hur barnen introducerades i aktiviteter och vilka aktiviteter som förmiddagen innehöll. Just nu arbetade man inte med något fördjupat projektarbete, så spontan lek och skapande aktiviteter var i fokus. På den här förskolan, liksom på vår, så såg vi att man tillämpade "fast och rörlig" lärare. Det skapar en trygghet i arbetet, man kan vara trygg med att den rörlige tar hand om löpande händelser och förbereder också för tex. en fruktstund så att den fasta kan "fånga" barnen i något spännande...

Att förskolan hade 35 olika språkgrupper tyckte vi också var helt fantastiskt! På vår förskola har vi också flera språkgrupper, men inte så här många. Det måste vara helt fantastiskt att möta så många olika kulturer på en förskola. Det är förövrigt också något som vi blev nyfikna på efteråt, hur tar man tillvara alla dessa språk och olikheter och likheter? Vi hoppas på ett nytt tillfälle för auskultation snart och då tar vi på oss "språkglasögonen"!

Barn hittar bokstäver i sin omgivning

De flesta av barnen har visat ett stort intresse för skriftspråket som vi tidigare skrev i ett annat inlägg. De är bekanta med och känner igen många bokstäver som de också hittar i sin omgivning.

När vi exempelvis är ute i skogen och ska titta efter småkryp hittar barnen även andra saker. Som i detta fall pinnar som är formade till en bokstav.

- "Mitt namn", ropade ett barn när han hittade bokstaven T. T:et som i mitt namn! De andra barnen blev nyfikna och valde också att titta efter sina bokstäver. Dessa pinnar tog vi med oss till förskolan och presenterade för de andra barnen. Vi pedagoger föreslog att vi kunde leka med bokstäverna på ljusbordet bland de andra naturmaterialen. En del barn ville direkt sätta igång med att skriva på ljusbordet.

Detta blev en lekfull  och inspirerande skriftlig aktivitet

Många teorier om spindelns kropp

Denna vecka fick vi syn på att det verkligen är en poäng med att arbeta med samma material många gånger. Det var bara andra gången vi arbetade med pappersremsorna (som beskrevs i ett tidigare inlägg), men ändå såg vi att det skett en otrolig utveckling i hur barnen använde sig av materialet.

Eftersom vi vid förra tillfället pratade om hur och var spindelkroppen sitter ville vi denna gång utmana dem vidare. En av projektgrupperna fick frågan om de kunde göra en spindel med en kropp. Barnen började direkt att arbeta. Det intressanta här var att alla barnen hade helt olika teorier om hur man kan göra en kropp. Deras spindlar hade olika kroppar helt efter deras egna tankar. Ibland kan man tydligt se hur barnen inspireras och lär varandra men denna gång var alla helt koncentrerade på sitt sitt eget skapande. Efteråt var det flera som riktigt lyste av glädje över deras eget resultat. De lyckades göra en kropp!

Att utmana barnen såhär, kan ibland vara svårt. Vilka frågor är bra att ställa? Hur ska man gå vidare på en lagom nivå? Men vi tror att det gäller att lyssna på barnens teorier och utmana utifrån det.

Att få syn på sig själv genom att observera någon annan

Den här veckan kommer vi på forskaravdelningen att få vara med om nåt helt nytt! Vi kommer att vid tre olika tillfällen askultera på en förskola i Alby. Syftet med askultationen är att vi genom att observera andra ska få syn  på oss själva. Vi har med oss olika frågeställningar som hjälp för att få en så tydlig bild som möjligt av hur lärarna arbetar på den här förskolan. Det som vi är mest nyfikna på är hur och på vilket sätt man arbetar med projekt. Vilka frågeställningar använder sig lärarna av, hur har man valt att iscensätta dagen, aktiviteter, vilket material används, hur har man valt att dela upp barngruppen, får barnen välja själva eller är grupperna förutbestämda.. Ja, det är mycket som vi funderar på och det ska bli jättespännande att få vara med om det här. Vi är helt övertygade om att vi kommer att få lära oss en hel del om oss själva och om hur man kan organisera vardagen på förskolan. Det är utmanande för oss att se hur de nyckelbegrepp som vi har fått syn på i vår egen verksamhet, ser ut på den här förskolan.

Att arbeta med råmaterial

Som dokumentationsverktyg använder vi kontinuerligt kamera, i pad, små anteckningsblock och post it lappar. Det är lätt att samla på sig väldigt mycket material och vid våra reflektionetillfällen får vi möjlighet att bena ut bland alla anteckningar, foton och filmer och se vad vi ska ta fasta på och hur vi ska gå vidare.

Ibland känner vi att vi behöver reda ut tankarna och då skriver vi rent råmaterialet. Men, det är inte färdigt där för den sakens skull. Vi kan fortfarande fortsätta att arbeta med dessa dokumentationer. I ett planeringsrum har vi en whiteboardtavla där vi har möjlighet att sätta upp våra dokumentationer och skriva tankar och funderingar vid sidan av när vi har våra reflektionstillfällen.

Såhär ser vår projekttavla ut:

Det är väldigt lätt att gå för snabbt fram...

Om man läser lite snabbt om vad Reggio Emilia inspirerat arbetssätt kan handla om så ser man ganska snabbt att en av tankarna är att utforska de 100 språken. Detta genom att använda så många olika material som möjligt i processen med det temaarbete man håller på med. Att barnen ska få möjlighet att använda olika material i ateljén men att även få uttrycka sig på andra sätt genom rörelser och det talade språket.

Med tanke på detta är det väldigt lätt att hamna här; ena dagen gör man småkryp av Remida material på plexiglasskivan, nästa dag gör man småkryp i lera och nästa dag så ritar eller målar man. Vi tänker att det inte är såhär vi vill arbeta eftersom det inte känns som man kommer till fördjupning. Detta med fördjupning på allvar, har vi pratat om förut i denna blogg, just för att det kanske är lite svårt! Det måste till mer än bara småkryp och rörelse som en röd tråd. Det måste till en sorts helhetstänk kring projektet för att det inte ska kännas "hattigt". Vi ska nog hålla på med samma material en längre tid tänker vi nu. Nu har två projektgrupper börjat utforska pappersremsornas möjligheter och detta kommer vi att arbeta med mycket framöver.

Genom att ha pedagogisk dokumentation som arbetssätt får man syn på mycket! Det är när man senare reflekterar med kollegorna om det man fått syn på som man vet hur man ska gå vidare. Ett barn i gruppen visade oss förra veckan att vi måste fördjupa oss genom att titta ännu mer på detaljer. Barnen fick en utmaning i att bygga ett småkryp på höjden med hjälp av dessa pappersremsor. Bakgrunden var att vi sett att lerarbetena oftast blir liggande konstellationer och vi ville utmana dem att bygga på höjden. Att börja utforska pappersremsor kändes som ett bra material för detta.

För att utmana en av flickorna i arbetet fick hon frågan om hon kunde göra en kropp på sin spindel. Hon fick ytterligare en remsa och funderade.



En spindel gjord av en flicka 4,4 år



Titta, kan man göra en kropp upptill?

- Kroppar brukar inte vara uppe. Kroppar brukar vara nere. Benen också!

Flickan hämtade några insektsböcker och vi tittade tillsammans. Mycket riktigt var spindlarna avbildade ovanifrån så att de såg platta ut.

När den här flickan talar om att det i princip är en konstig uppmaning att få, att bygga en spindel på höjden, när de spindlar hon sett faktiskt inte ser ut så, var som att be henne bygga ett abstrakt djur som inte finns, inte i hennes erfarenhetsvärld i alla fall.

Genom reflektion efteråt fick vi syn på att vi måste titta ännu mer på detaljer. Vi har gjort det tycker vi, genom egna inspelade filmer, You tube osv men uppenbarligen inte tillräckligt. Man kan alltid backa, när man går för fort fram, vilket är lätt hänt att man gör!

Småkrypen monterade på kontrastfärgad kartong