En riktigt svår teknisk utmaning...

Nu när julen närmar sig gör vi lite julinspirerande aktiviteter som till exempel att baka pepparkakor. Men varför göra platta vanliga hjärtan och stjärnor när man kan bygga ett vattentorn av pepparkaka? Detta var en utmaning vi funderat på ett tag nu. Vi har presenterat idéen för barnen i några olika mindre lärgrupper. Då har de fått tänka och göra ritningar. Först ritade de helt enkelt vattentornet så som de är vana att rita. Det är en verkligt svår teknisk utmaning, att förstå det tredimensionella och dessutom skapa det av platta kakor. Hur kan man bygga runt, när man har plattor? Idag vid mellanmålet fick några barn återigen frågan hur man skulle kunna bygga ett vattentorn av pepparkaksdeg. 

J: "Man kan ta en tallrik och rita runt och skära. Som man går på".

Som man går på, en botten, ett golv alltså. De enades om att man även kan använda det som tak. Andra teorier föddes, tex att göra många runda pepparkakor och lägga på varandra. Men det skulle behövas många pepparkakor! Hur man skulle kunna göra antenner kom ett barn också på. 

Men den stora frågan var fortfarande hur man skulle kunna göra ett vattentorn av platta pepparkakor. Tornet är ju cylinderformat. Efter mellanmålet satte sig denna grupp och funderade. De tog fram papper, penna och sax. De klippte, ritade och funderade. Barnen vet att om man vill söka inspiration kan man "googla". Vi hämtade en iPad. Ett barn tryckte direkt på "Safari". Sedan skrev de i princip själva: PEPPARKAKSHUS. Det här med att barnen faktiskt både skriver och läser kan vi återkomma till i ett annat inlägg. 

Vi hittade många bilder på olika sorters pepparkakshus. Bilder på olika "mallar". De förstod att det är ett bra sätt som de kan inspireras och använda sig av. Ett av husen vi studerade i detalj hade runda torn. Helt plötsligt hade ett barn snabbt klippt två remsor, 10*30 cm. Han visade stolt upp dem, på snedden intill varandra: "kanske såhär"? Han hade gjort två mallar. Ett annat barn la till: "Man behöver många, så det blir runt". 

Att barnen får arbeta i flera dagar med detta har flera poänger. De får tänka kring, och skapa sina egna teorier. De får skaffa sig inspiration, teckna, skriva, mäta och fundera. De får också möjlighet att dela sina teorier men också omvandla dem, tillsammans med kamraterna. Det är en teknisk utmaning som kräver tankearbete. Den kräver troligtvis också att flera kamraters olika teorier och kunskaper sammankopplas och blir till det slutgiltiga resultatet: vattentornet.

                                

Lärgrupper

En av de största "tankekullerbyttorna" vi som forskaravdelning har gjort är nog den som handlar om hur vi organiserar oss i lärgrupper. Vi har gått från fasta projektgrupper till lärgrupper som vi bestämmer i dialog med barnen varje morgon. Vi har beskrivit detta förr men gör det gärna igen med nya konkreta exempel om varför vi tror på detta. 

Vi ser en skillnad med starten på trappen, i dialog med barnen om vad vi har på gång, vad vi ska göra och vilka kompetenser som behövs till detta,  mot att starta igång dagen med en färdig gruppindelning och säga vilka barn som ska gå till vem. Går vi tillsammans igenom vad vi ska göra "laddar" vi också de olika situationerna med spänning och nyfikenhet. Det är vad vi ska göra som står i centrum, inte vilka barn som ska göra något med någon av lärarna. Då kan det bli läraren som är i fokus snarare än projektarbetet.

I vår organisation har vi förmånen att ha tillgång till en glas och -lerverkstad. Denna vecka gick en grupp på fyra barn och en lärare dit. Med sig hade gruppen dokumentation i form av teckningar och foton på vattentornet. Efteråt reflekterade vi över just vilka teckningar som de haft med. Det visade sig att det inte var barnen i denna grupp som ritat dem utan deras kamrater. Poängen menar vi är, att det inte spelar någon roll eftersom vi alla äger projektarbetet. Vi har alla "koll" på allt, både lärare och barn. Dokumentationen hjälper oss att ha koll. Ett jämförande exempel kan vara när vi pedagoger har projektnätverk och några visar sin dokumentation. Vi andra är med och bidrar ändå, fast vi inte har varit på plats och upplevt detta. Vi tänker att detsamma gäller barnen. De kan berika varandra även fast de inte alltid har upplevt eller finns med i själva dokumentationen.

Detta hör ihop med hur vi organiserar oss med lärgrupper i olika konstellationer och hur dessa delar upplevelser och "smittar" varandra. Alla barn blir delaktiga på olika sätt. Deras kompetenser lyfts fram i olika sammanhang. Här har vi också reflekterat kring faran att sätta barnen i olika "fack" och tänka att de har en kompetens. "Hon är en idéspruta" eller "han är social". Vi måste vara uppmärksamma och lyfta flera olika kompetenser hos barnen samt sätta samman barnen i grupper där deras olika kompetenser synliggörs. Detta tänker vi mycket kring och naturligtvis styr vi en hel del här för att det ska bli bra. 

Vi tänker att man blir olika, i olika sammanhang och grupper. Att få många möjligheter till att bli olika, tror vi är viktigt. 

 

 

Barnens teorier i fokus

Vårt projekterande arbete utgår hela tiden från barnens teorier. Vi vill utmana dem att se detaljer i det vi håller på med, nu är det detaljer på vattentornet samt detaljer, kännetecken på vägen dit. Eftersom vi hela tiden vill utmana dem med detaljerna, så är vi också lyhörda för deras teorier.

Som exempel kan vi beskriva en förmiddag där en grupp barn arbetade med lera. Vi arbetar ofta med "lerkorvar" eftersom det är mer lätthanterligt att konstruera med. Barnen fick i uppgift att bygga ett vattentorn i lera. Som utmaningar fick de frågor kring hur man kan göra fönster/hålen,  dörren och taket. Tak var någonting som de inte hade gjort tidigare nämligen.

Läraren: Hur skulle man kunna göra taket på vattentornet?
N: Man kan göra på två sätt. Man kan göra med korvar eller plattor.

Ett annat barn (J) visste inte hur han skulle fortsätta med sitt arbete. Han fick frågan vilket sätt som skulle passa hans vattentorn bäst, av de två som N hade nämnt.
J: Plattor.
J började att forma leran till plattor och kunde på så sätt konstruera ett tak på vattentornet.

Vi tänker att man också skall få möjlighet att prova andras idéer. Att få en lyhördhet och ödmjukhet för andras tankar. Ibland kanske man inte kommer på någon lösning själv, medan en kamrat kanske kan lära ut ett sätt att göra. På detta sätt fortsätter vårt projektarbete. "100 språkligheten" finns med som en integrerad del i arbetet och vi använder oss av de verktyg och material som känns naturliga och meningsfulla.

Man kan dock fråga sig varför barnen egentligen behöver kunna skapa sig egna teorier och argument? Vi tänker att teorierna är en grundförutsättning för fortsatt fördjupat projekterande. Vi måste ha några teorier att utgå ifrån, något att utforska. Eftersom vi också tänker att delaktighet är en grundbult för det projekterande arbetssättet vi vill bedriva, är det just barnens teorier som skall stå i fokus och inte våra. Vi tänker att barnen, och vi vuxna också, möter många problem samtidigt idag, om man jämför med förr. Det är många frågor att ta ställning till. Informationsflödet är idag enormt. Det gäller att kunna skapa sig en egen ståndpunkt, en egen teori som man tror på, men också att kunna vara lyhörd för andras, och kunna prova andras tankar för att kunna jämföra.

Hur många galler finns det?

En fördjupning på inlägget "Förmågan att kunna bli projektledare" följer här. För att förklara vad vi tänker och hur vi gör rent praktiskt får ni här följa med en förmiddag. Men ni får först en bakgrund till dagens utforskande.

Förra veckan ritade en grupp barn (fem st) tuschteckningar på vattentornet. Innan de ritade tittade vi på några filmer tillsammans. Då uppmärksammade vi några detaljer som antenner och galler. Vi pratade om hur det såg ut och så vidare. Barnen fick därefter "reflektionsrita" rina tankar och de detaljer de nu lagt märke till. Det blev fantastiska teckningar. Det som också var så fantastiskt var att barnen var så intresserade, ställde många frågor och var väldigt nyfikna på att undersöka fler detaljer. Ett barn frågade "Hur många galler finns det?" Ett annat; "Hur kan man rita runt? Och "Hur ser vattentornet ut när det blir mörkt?"

Nu var det dags att återta detta vi kände att vi hade påbörjat. Som vanligt samlas vi på trappen för att prata om just detta, vad vi har "på gång". Ibland lägger vi en förväntan/nyfikenhet redan vid frukostbordet. "Kommer ni ihåg häromdagen när ni ritade teckningar med tusch..." Minnena kommer åter, frågorna aktualiseras. En nyfikenhet väcks redan där. Idag kan vi ta reda på mer! Vi kan utforska några av våra frågor enligt de teorier vi har om hur vi ska utforska dem.

Åter till trappen. Vi delar tillsammans in barnen i grupper utifrån vad vi har att göra, deras idéer och intresse men vi styr en hel del också. Mycket medvetet, så att det blir flera bra lärgrupper där alla individer berikar med sina positiva egenskaper. 

Denna "tuschteckningsgrupp" satt kvar på trappen efter storsamlingen. De fick i uppgift att fundera ut vad vi behöver ha för att göra det vi ska. Barnen hade sedan länge, redan när de ritade, sagt att vi behöver gå till vattentornet för att räkna gallren osv. Vi hade också pratat om att man kan mäta vattentornets omkrets med ett snöre. Vi hade en stor rulle med snöre framför oss. Barnen räknade även upp frukt, papper, pennor, kamera och filmkamera. Barnen tog sig an olika uppgifter, en flicka hämtade frukt, en av killarna tog hand om kameran, ett annat barn fick filmkameran. En flicka hämtade papper och pennor. Snart hade alla något i sina händer och det var dags att klä på sig för att gå. 

På vägen till vattentornet fotade några av barnen tornet, de zoomade in antennerna och vi räknade antalet till ca sju. Det är olika beroende på om man räknar de minsta parablerna eller ej. När vi kom fram fick de själva fundera ut hur vi skulle gå tillväga. Vi gick runt tornet och räknade galler/hålen och barnen tog fram papper och penna och ett barn antecknade "91". De sa "nitton" och jag som var med här, valde att inte rätta dem. De visste mycket väl att det var en "etta och en nia". Vi tänker att det är början till skriftspråket och snart kommer de på i vilken ordning siffrorna ska vara i. Vi försöker också hela tiden att tänka på att föra in nya ord. Idag pratade vi till exempel om "omkrets". 

Under tiden några antecknade siffrorna och skrev sina namn på pappret, började två av barnen att dra ut snöret. De ställde själva rullen vid dörren. "Då är det enkelt att veta vart vi började" sa ett barn. En av dem stod vid rullen, en annan sprang runt med snöret. Strax fick vi alla hjälpa till då det fastnade lite. När snöret nådde runt klippte barnen av det och vi gick runt tornet för att rulla ihop det igen. 

Vi hade fått svar på några av frågorna vi ville undersöka. Åter på förskolan, på storsamlingen innan lunch, kunde gruppen delge sina upplevelser genom att berätta och visa snöret och anteckningarna. Senare under dagen tittade vi även på filmerna och det blev konkret för alla vad vi egentligen hade gjort med snöret. 

Många frågor återstår att undersöka... Hur ritar man egentligen runt?

Att få vara i greppbara situationer

Att sitta tillsammans med vår konsult är alltid lika lärorikt. Han får oss att tänka ännu mer och se saker från olika perspektiv och nya perspektiv. Vi får möjlighet att träna på att sätta ord på det vi gör och hur vi arbetar i vår verksamhet. Ett nytt begrepp som vi tillsammans har formulerat är greppbara situationer. 

Barnen behöver erbjudas att få vara i greppbara situationer, där de får möjlighet att utmana sig själva och kunna lösa problem tillsammans med andra utifrån deras behov och förutsättningar. Det är också ett sätt för barnen att bli ledare över sitt eget projektarbete som vi skrev om i föregående inlägg.
Barnen behöver få vara i sammanhang där de får visa och göra sig hörda för vilka reflektioner de har, samt synliggöra sina kompetenser under arbetets gång. Fortsättningsvis att tillsammans med andra skapa problem och formulera teorier kring det de tror är lösningen, inte minst att få pröva och ompröva sina teorier för att hitta lösningar. På så sätt driver barnen projektet framåt.

Ett exempel på en greppbar situation kan vara att få vara i en mindre lärgrupp, med andra kamrater vars egenskaper kan samarbeta och tex lösa ett "problem". Begreppet lärgrupp har vi börjat använda då det synliggör lite tydligare vad det är vi gör, eller vad som sker. Ett annat konkret exempel på en greppbar situation kan vara att vi hjälper barnen att hitta en plats i matsalen. De får helt enkelt ett bord att sitta vid. För vissa barn kan nämligen matsalen te sig som en fullständigt ogreppbar situation.

För att upprätthålla en greppbar situation, tänker vi att vi behöver ha medvetna strukturer i vår verksamhet. Det kan vara en tydlighet som gör barnen vet vad de ska göra, att de kan öppna upp för förhandling och få en känsla för hur de ska kunna vara med varandra. Vår konsult sätter ord på våra tankar och upplever det som att vi har byggt upp en stark struktur i vårt arbetssätt. Vi har ett inkluderande sätt att organisera oss. Eftersom denna grundstruktur finns så kan vi också släppa på "kontrollen". Vår konsult menar att vi inte kontrollerar utan istället har en inarbetad struktur. Han menar att vi är lyhörda för barnens individuella egenskaper. Vi organiserar och strukturerar med en känslighet. Vi har en struktur för att barnen ska kunna blomma.  

Förmågan att kunna bli projektledare

Det är roligt med utmaningar. Det är till och med nödvändigt att vi utmanar varandra. Hur ska vi annars kunna få nya tankar? Vi blir glada över de kommentarer och utmaningar vi får i vardagen men även här på bloggen. Det får oss att fundera ett varv till och tänka ännu mer. Vår vardag är komplex och ju mer vi lär och ju fler tankar som föds, desto mer komplicerat blir det... Det är det som är "den förunderliga vardagen". Den här bloggrubriken är "beställd" och vi ska försöka reda ut våra tankar kring den. 

Hur kan barnen bli ledare av sitt eget projektarbete? 

Vi tror att grunden är delaktighet. Barnen är i högsta grad delaktiga i sitt eget projekt. Vi börjar dagen med dialogen på trappan. Vi bestämmer vad som ska göras och hur. Vilka "kompetenser" behövs? Vilka lärgrupper ska vi ha idag med tanke på detta? Barnens kompetenser lyfts fram, det de faktiskt kan lyfts fram och blir viktigt. Ett barn som till exempel inte pratar så mycket verbalt, men som vi alla vet har många andra nyttiga kompetenser som behövs om vi t ex ska rita en karta till vattentornet, blir på detta sätt sedd och upplyft med sina positiva egenskaper.

Vi har en genuin och nyfiken tilltro till barnen och detta projektarbete. Vi är övertygade om att vi kan tillsammans. Vi är övertygade om att vi kan och att vi blir till, i positiva sammanhang. Vi växer tillsammans.

Vi reflekterar tillsammans med barnen vilket är en annan grundläggande faktor. Vi reflekterar i helgrupp vid ytterligare ett möte på trappan, för att dela med oss av varandras upptäckter. Här får de andra barnen komma med tillägg och berika arbetet som nyss har gjorts. Vi har även möjlighet att dokumentera detta möte och få med dessa tillägg i form av kommentarer och tankar. Barnen blir "självreflekterande" genom detta arbetssätt tror vi. 

Vi låter barnen vara observatörer. Barnen får själva tillhandahålla de verktyg vi behöver, t ex kameror eller filmkameror. Vi lärare kan observera vad barnen observerar. Vad är de nyfikna på? 

Det finns säkert fler bidragande faktorer till att barnen blir ledare av sitt eget projektarbete. De tilläggen får vi återkomma med i kommande blogginlägg. 

Gruppsamtal

Nu börjar det åter bli dags för oss att organisera, förbereda och genomföra våra gruppsamtal. Vi har tagit ställning för att erbjuda något annat än traditionella föräldramöten. I många fall blir dessa gruppsamtal även istället för traditionella enskilda utvecklingssamtal. Förra terminen genomförde "forskaravdelningen" våra första gruppsamtal. Vi fick en väldigt positiv respons. Vi upplevde att föräldrarna blev delaktiga i vår verksamhet och i våra tankar på ett helt annat sätt. Vi delar in barngruppen i fem gruppsamtalsgrupper. Målet är sedan att ha en film på varje grupp när de utforskar och upptäcker något som har med vårt projektarbete att göra. 

Vi har inte några fasta grupper på vår avdelning utan arbetar i mindre grupper som bestäms från dag till dag och helt utifrån pågående projekt. Detta gör att vi måste tänka till angående gruppkonstellationerna när vi ska förbereda gruppsamtalen. Vi har nu gjort så att vi har tittat på det råmaterial vi har i form av filmer. Det visade sig då att vi redan har tre av fem grupper färdiga. Vi har redan tre filmer med olika grupper av barn som vi kommer att utgå ifrån. De två andra grupperna ser vi nu till att utmana i något speciellt intressant så att vi även kan filma dem.

På gruppsamtalet kommer alltså föräldrarna till de 4-5 barn som är med i respektive film. De får se filmen och efter detta lyfter vi våra olika tankar kring vad barnen gör och hur/vad de lär, upptäcker och utforskar. Vi försöker lyfta ut barnens enskilda positiva kompetenser och bidrag till gruppen.  

En grupp har arbetat med lera och en grupp med pappersbygg. En film har vi även från en promenad till vattentornet. Den filmen som vi kallar "Vägval" väckte vår förundran. Det blir en intressant diskussion om vilken väg de skall välja. I arbetet med lera och papper finner gruppen olika problem som de sedan har olika teorier och lösningar kring.