Det här med skriftspråket...

Vi vill dela med oss av hur vi tänker kring det här med skriftspråket i förskolan, genom att ge er några tankar och exempel från vår vardag.

Vi har ett tag pratat om att barnen skulle få skriva sina egna namn på deras hylla i hallen. Varför ska vi skriva ut namnen på datorn när barnen kan skriva själva? De som inte kan än, får hjälp av kompisar som lär dem. De lånar varandras förmågor. Detta blir en av många meningsfulla aktiviteter där man kan få en förståelse för att skriftspråket verkligen behövs.  Våra morgonmöten är ett annat exempel. Då skriver vi upp barnens namn när vi tillsammans i dialog med barnen väljer dagens olika grupper. 

Vi har tagit ställning för att vi inte vill ha det traditionella "alfabetet" uppsatt på vår vägg. Alfabetet där A och en APA finns på samma bild. Vi tycker att detta alfabet helt enkelt känns för skolifierat. Vi vill inspirera på andra sätt. Det skall vara i lekfulla och meningsfulla sammanhang. Inspiration och bokstäver har vi på andra sätt. T ex klipper vi tillsammans ut bokstäver ur tidningar och har i en fin låda. Dessa kan man leka med och limma fast på annat papper. Vi har också skrivit ut bokstäver från datorn och klippt ut. Barnen inspireras av sagoböcker och tidningar till att skriva av ord och långa meningar. 

Det är intressant att observera hur barnen finner olika strategier för att skriva. När de är nyfikna på hur man skriver vissa ord och namn, kan de gå till kapprummet med penna och papper, för att skriva av det namn de söker efter. De kan också skriva av olika typer av skyltar på förskolan: "Personalrum" och "Toalett". 

Vi använder också flera olika dataprogram tillsammans med barnen, som t ex Word och Power Point. Då skriver vi berättelser, tankar och teorier om olika teckningar osv. Vi gör på detta sätt barnen delaktiga i dokumentationen och skriftspråket blir meningsfullt eftersom de vill berätta och dela med sig. Vi märker att barnen tillägnar sig skriftspråket genom att vi ger barnen olika möjligheter till inspiration i miljön. Vi lär tillsammans och främjar lärandet mellan barnen. 

Nya utmaningar!

I måndags hade vi återigen reflektion med vår konsult från Reggio Emilia institutet. Vi reflekterade återigen över det här med vår organisation och vår struktur. Vi spånade även kring hur vi kan gå vidare med att dela våra erfarenheter. Film, text, dialog, askultation... Tankarna är många.    

För att beskriva hur vi gör börjar vi nu sammanställa ytterligare en text, eller en fördjupning av den text vi tidigare har skrivit: "Metoder för delaktighet -grunden i vårt projektarbete". Nu ska vi gå på djupet ännu mer och har börjat skissa på idéer. Konkreta exempel med mycket bilder funderar vi på. Syftet med dessa texter är i första hand att dela metoder och pedagogiska tankar och erfarenheter med resten av vår organisation. 

Nu väntar dock en skön julledighet. Vi önskar er alla en riktigt riktigt god jul! Välkomna att följa oss i januari igen! 

Pepparkaksbygget!

Det var inte bara en teknisk utmaning. Vid ett senare tillfälle behövde barnen fundera över hur många remsor som behövdes för att bygga ett så runt torn som möjligt. 

Hur många remsor/väggar får plats runt det tallriksstora golvet? Går det jämt upp? Måste vi mäta om och göra nya remsor? Hur kan man räkna ut detta? Barnet som hade teorin med remsorna visade hur han tänkte genom att hålla upp remsan intill golvmallen. Han började förflytta remsan. Det var svårt att veta hur han skulle flytta remsan runt. Han fick förslaget att vi kunde markera med ett litet streck vartefter han flyttade remsan. Så hjälptes alla åt att räkna, och vi räknade till tolv. Mallen såg nästan ut som en klocka när vi räknat och markerat klart. 

Några dagar senare var det dags att baka och bygga. Barnet som hade teorin om mallarna var inte så intresserad av att baka. Han var färdig med detta lilla projekt. Några andra barn som var intresserade av just bakningen tog vid. 

Detta är ett exempel på hur projektet hela tiden delas med flera. Såhär arbetar vi nämligen väldigt ofta. Andra kan ta vid och fortsätta. Barnen kan använda kompisens teckning som inspiration på glasverkstaden. Någon kan börja måla en stor tavla, någon annan kan fortsätta. Barnen är delaktiga på olika sätt, med sina många och olika kompetenser kompletterar de varandra. Barnen äger projektet tillsammans och vi har alla "koll". Det vore nästintill omöjligt att arbeta på detta sätt med fasta grupper. Nu i efterhand upplever vi att arbetet med spindlarna hösten 2012 blev lite påtvingat och krystat eftersom vi hade fasta grupper. Visst kunde vi inspireras av varandra, men barnen kunde inte äga projektarbetet på samma sätt som idag och det var oundvikligt att det snarare blev tre projekt istället för ett gemensamt. 

Bygget då? Nja, det rasade ganska snabbt ihop trots stöttning från många håll. Men det var vägen hit som var utmaningen och inte det slutgiltiga resultatet, så det gör inget! 

En riktigt svår teknisk utmaning...

Nu när julen närmar sig gör vi lite julinspirerande aktiviteter som till exempel att baka pepparkakor. Men varför göra platta vanliga hjärtan och stjärnor när man kan bygga ett vattentorn av pepparkaka? Detta var en utmaning vi funderat på ett tag nu. Vi har presenterat idéen för barnen i några olika mindre lärgrupper. Då har de fått tänka och göra ritningar. Först ritade de helt enkelt vattentornet så som de är vana att rita. Det är en verkligt svår teknisk utmaning, att förstå det tredimensionella och dessutom skapa det av platta kakor. Hur kan man bygga runt, när man har plattor? Idag vid mellanmålet fick några barn återigen frågan hur man skulle kunna bygga ett vattentorn av pepparkaksdeg. 

J: "Man kan ta en tallrik och rita runt och skära. Som man går på".

Som man går på, en botten, ett golv alltså. De enades om att man även kan använda det som tak. Andra teorier föddes, tex att göra många runda pepparkakor och lägga på varandra. Men det skulle behövas många pepparkakor! Hur man skulle kunna göra antenner kom ett barn också på. 

Men den stora frågan var fortfarande hur man skulle kunna göra ett vattentorn av platta pepparkakor. Tornet är ju cylinderformat. Efter mellanmålet satte sig denna grupp och funderade. De tog fram papper, penna och sax. De klippte, ritade och funderade. Barnen vet att om man vill söka inspiration kan man "googla". Vi hämtade en iPad. Ett barn tryckte direkt på "Safari". Sedan skrev de i princip själva: PEPPARKAKSHUS. Det här med att barnen faktiskt både skriver och läser kan vi återkomma till i ett annat inlägg. 

Vi hittade många bilder på olika sorters pepparkakshus. Bilder på olika "mallar". De förstod att det är ett bra sätt som de kan inspireras och använda sig av. Ett av husen vi studerade i detalj hade runda torn. Helt plötsligt hade ett barn snabbt klippt två remsor, 10*30 cm. Han visade stolt upp dem, på snedden intill varandra: "kanske såhär"? Han hade gjort två mallar. Ett annat barn la till: "Man behöver många, så det blir runt". 

Att barnen får arbeta i flera dagar med detta har flera poänger. De får tänka kring, och skapa sina egna teorier. De får skaffa sig inspiration, teckna, skriva, mäta och fundera. De får också möjlighet att dela sina teorier men också omvandla dem, tillsammans med kamraterna. Det är en teknisk utmaning som kräver tankearbete. Den kräver troligtvis också att flera kamraters olika teorier och kunskaper sammankopplas och blir till det slutgiltiga resultatet: vattentornet.

                                

Lärgrupper

En av de största "tankekullerbyttorna" vi som forskaravdelning har gjort är nog den som handlar om hur vi organiserar oss i lärgrupper. Vi har gått från fasta projektgrupper till lärgrupper som vi bestämmer i dialog med barnen varje morgon. Vi har beskrivit detta förr men gör det gärna igen med nya konkreta exempel om varför vi tror på detta. 

Vi ser en skillnad med starten på trappen, i dialog med barnen om vad vi har på gång, vad vi ska göra och vilka kompetenser som behövs till detta,  mot att starta igång dagen med en färdig gruppindelning och säga vilka barn som ska gå till vem. Går vi tillsammans igenom vad vi ska göra "laddar" vi också de olika situationerna med spänning och nyfikenhet. Det är vad vi ska göra som står i centrum, inte vilka barn som ska göra något med någon av lärarna. Då kan det bli läraren som är i fokus snarare än projektarbetet.

I vår organisation har vi förmånen att ha tillgång till en glas och -lerverkstad. Denna vecka gick en grupp på fyra barn och en lärare dit. Med sig hade gruppen dokumentation i form av teckningar och foton på vattentornet. Efteråt reflekterade vi över just vilka teckningar som de haft med. Det visade sig att det inte var barnen i denna grupp som ritat dem utan deras kamrater. Poängen menar vi är, att det inte spelar någon roll eftersom vi alla äger projektarbetet. Vi har alla "koll" på allt, både lärare och barn. Dokumentationen hjälper oss att ha koll. Ett jämförande exempel kan vara när vi pedagoger har projektnätverk och några visar sin dokumentation. Vi andra är med och bidrar ändå, fast vi inte har varit på plats och upplevt detta. Vi tänker att detsamma gäller barnen. De kan berika varandra även fast de inte alltid har upplevt eller finns med i själva dokumentationen.

Detta hör ihop med hur vi organiserar oss med lärgrupper i olika konstellationer och hur dessa delar upplevelser och "smittar" varandra. Alla barn blir delaktiga på olika sätt. Deras kompetenser lyfts fram i olika sammanhang. Här har vi också reflekterat kring faran att sätta barnen i olika "fack" och tänka att de har en kompetens. "Hon är en idéspruta" eller "han är social". Vi måste vara uppmärksamma och lyfta flera olika kompetenser hos barnen samt sätta samman barnen i grupper där deras olika kompetenser synliggörs. Detta tänker vi mycket kring och naturligtvis styr vi en hel del här för att det ska bli bra. 

Vi tänker att man blir olika, i olika sammanhang och grupper. Att få många möjligheter till att bli olika, tror vi är viktigt. 

 

 

Barnens teorier i fokus

Vårt projekterande arbete utgår hela tiden från barnens teorier. Vi vill utmana dem att se detaljer i det vi håller på med, nu är det detaljer på vattentornet samt detaljer, kännetecken på vägen dit. Eftersom vi hela tiden vill utmana dem med detaljerna, så är vi också lyhörda för deras teorier.

Som exempel kan vi beskriva en förmiddag där en grupp barn arbetade med lera. Vi arbetar ofta med "lerkorvar" eftersom det är mer lätthanterligt att konstruera med. Barnen fick i uppgift att bygga ett vattentorn i lera. Som utmaningar fick de frågor kring hur man kan göra fönster/hålen,  dörren och taket. Tak var någonting som de inte hade gjort tidigare nämligen.

Läraren: Hur skulle man kunna göra taket på vattentornet?
N: Man kan göra på två sätt. Man kan göra med korvar eller plattor.

Ett annat barn (J) visste inte hur han skulle fortsätta med sitt arbete. Han fick frågan vilket sätt som skulle passa hans vattentorn bäst, av de två som N hade nämnt.
J: Plattor.
J började att forma leran till plattor och kunde på så sätt konstruera ett tak på vattentornet.

Vi tänker att man också skall få möjlighet att prova andras idéer. Att få en lyhördhet och ödmjukhet för andras tankar. Ibland kanske man inte kommer på någon lösning själv, medan en kamrat kanske kan lära ut ett sätt att göra. På detta sätt fortsätter vårt projektarbete. "100 språkligheten" finns med som en integrerad del i arbetet och vi använder oss av de verktyg och material som känns naturliga och meningsfulla.

Man kan dock fråga sig varför barnen egentligen behöver kunna skapa sig egna teorier och argument? Vi tänker att teorierna är en grundförutsättning för fortsatt fördjupat projekterande. Vi måste ha några teorier att utgå ifrån, något att utforska. Eftersom vi också tänker att delaktighet är en grundbult för det projekterande arbetssättet vi vill bedriva, är det just barnens teorier som skall stå i fokus och inte våra. Vi tänker att barnen, och vi vuxna också, möter många problem samtidigt idag, om man jämför med förr. Det är många frågor att ta ställning till. Informationsflödet är idag enormt. Det gäller att kunna skapa sig en egen ståndpunkt, en egen teori som man tror på, men också att kunna vara lyhörd för andras, och kunna prova andras tankar för att kunna jämföra.

Hur många galler finns det?

En fördjupning på inlägget "Förmågan att kunna bli projektledare" följer här. För att förklara vad vi tänker och hur vi gör rent praktiskt får ni här följa med en förmiddag. Men ni får först en bakgrund till dagens utforskande.

Förra veckan ritade en grupp barn (fem st) tuschteckningar på vattentornet. Innan de ritade tittade vi på några filmer tillsammans. Då uppmärksammade vi några detaljer som antenner och galler. Vi pratade om hur det såg ut och så vidare. Barnen fick därefter "reflektionsrita" rina tankar och de detaljer de nu lagt märke till. Det blev fantastiska teckningar. Det som också var så fantastiskt var att barnen var så intresserade, ställde många frågor och var väldigt nyfikna på att undersöka fler detaljer. Ett barn frågade "Hur många galler finns det?" Ett annat; "Hur kan man rita runt? Och "Hur ser vattentornet ut när det blir mörkt?"

Nu var det dags att återta detta vi kände att vi hade påbörjat. Som vanligt samlas vi på trappen för att prata om just detta, vad vi har "på gång". Ibland lägger vi en förväntan/nyfikenhet redan vid frukostbordet. "Kommer ni ihåg häromdagen när ni ritade teckningar med tusch..." Minnena kommer åter, frågorna aktualiseras. En nyfikenhet väcks redan där. Idag kan vi ta reda på mer! Vi kan utforska några av våra frågor enligt de teorier vi har om hur vi ska utforska dem.

Åter till trappen. Vi delar tillsammans in barnen i grupper utifrån vad vi har att göra, deras idéer och intresse men vi styr en hel del också. Mycket medvetet, så att det blir flera bra lärgrupper där alla individer berikar med sina positiva egenskaper. 

Denna "tuschteckningsgrupp" satt kvar på trappen efter storsamlingen. De fick i uppgift att fundera ut vad vi behöver ha för att göra det vi ska. Barnen hade sedan länge, redan när de ritade, sagt att vi behöver gå till vattentornet för att räkna gallren osv. Vi hade också pratat om att man kan mäta vattentornets omkrets med ett snöre. Vi hade en stor rulle med snöre framför oss. Barnen räknade även upp frukt, papper, pennor, kamera och filmkamera. Barnen tog sig an olika uppgifter, en flicka hämtade frukt, en av killarna tog hand om kameran, ett annat barn fick filmkameran. En flicka hämtade papper och pennor. Snart hade alla något i sina händer och det var dags att klä på sig för att gå. 

På vägen till vattentornet fotade några av barnen tornet, de zoomade in antennerna och vi räknade antalet till ca sju. Det är olika beroende på om man räknar de minsta parablerna eller ej. När vi kom fram fick de själva fundera ut hur vi skulle gå tillväga. Vi gick runt tornet och räknade galler/hålen och barnen tog fram papper och penna och ett barn antecknade "91". De sa "nitton" och jag som var med här, valde att inte rätta dem. De visste mycket väl att det var en "etta och en nia". Vi tänker att det är början till skriftspråket och snart kommer de på i vilken ordning siffrorna ska vara i. Vi försöker också hela tiden att tänka på att föra in nya ord. Idag pratade vi till exempel om "omkrets". 

Under tiden några antecknade siffrorna och skrev sina namn på pappret, började två av barnen att dra ut snöret. De ställde själva rullen vid dörren. "Då är det enkelt att veta vart vi började" sa ett barn. En av dem stod vid rullen, en annan sprang runt med snöret. Strax fick vi alla hjälpa till då det fastnade lite. När snöret nådde runt klippte barnen av det och vi gick runt tornet för att rulla ihop det igen. 

Vi hade fått svar på några av frågorna vi ville undersöka. Åter på förskolan, på storsamlingen innan lunch, kunde gruppen delge sina upplevelser genom att berätta och visa snöret och anteckningarna. Senare under dagen tittade vi även på filmerna och det blev konkret för alla vad vi egentligen hade gjort med snöret. 

Många frågor återstår att undersöka... Hur ritar man egentligen runt?