Vi börjar att skapa ett problem...

Vi har startat upp höstterminens projektarbete genom att gå på upptäcktsfärd i vårt närområde med en liten grupp barn. Med en liten grupp menar vi då fem barn. Det har varit lite olika konstellationer av barn, beroende på syfte med promenaden. Som vi skrev i tidigare inlägg har syftet varit både att titta på olika sorters hus eftersom detta har fascinerat barnen men också att teknikträna med kamerorna. Barnen har lärt sig fota, zooma och bläddra bland bilderna de tagit.

För någon vecka sedan gick en av oss iväg med fem barn. Ett av barnen sa helt plötsligt: "Titta, vattentornet! Kan vi gå dit?" Gruppen beslöt sig för att gå till vattentornet. Barnen fotade mycket under denna promenad. Tyvärr blev det som det kan bli ibland, fotona råkade raderas från kameran fast de inte fanns i datorn. Fotona var borta!

Dagen efter hade vi som vanligt morgonmöte på trappen. Vi berättade vad som hänt men att vi återigen skulle kunna gå till vattentornet med samma grupp barn. Återigen skulle de få använda kameror och fota själva. Denna gång filmade även läraren som gick med hela promenaden. Filmen har vi sedan reflekterat kring i arbetslaget men också i en större pedagogisk utvecklingsgrupp som vi har på vår förskola. Vi vet sedan tidigare att det är gynnsamt att filma. Nu fick vi se många detaljer kring hur barnen samarbetar. Hur de tar sig an denna plats? Vi reflekterade kring deras frågeställningar och teorier kring vattentornets funktioner och utseende. Vi tänkte kring själva promenaden. Hur förhöll sig läraren? Vi såg att hon gick bakom barngruppen med filmkameran. Det var barnen som styrde promenaden. Barnen gick fritt på gångvägen och gruppen stannade upp några korta stunder kring vissa saker som intresserade barnen. Vi märkte att siffror (larmkoder) var spännande. Bokstäver på skyltar utmed vägen liksom olika sorters dörrar. Vattentornet har en dörr. Husen på vägen dit har många olika sorters dörrar.

Vi tänker att vi har börjat att skapa ett problem tillsammans. Vi skapar frågeställningar. Vi laddas med en sorts nyfikenhet och både barnen och vi blir intresserade av detta vattentorn. Barnen var från början nyfikna på att gå in och titta. Men här gäller det att inte vara för snabb! Det hade vi klart för oss redan från början. Vi ska absolut utforska idén vidare. Men, nu gäller det att inte servera barnen svaren direkt. Vi tänkte på "Trollerihinken" som vi tidigare arbetat med. Hur hade det lilla sidoprojektet gestaltat sig om vi första gången hade visat hur den ser ut inuti? Det hade antagligen inte blivit något projekt alls. Vi har många frågor som vi kan gå vidare med. Att arbeta med deras teorier och spinna vidare på det är något vi kommer att göra, istället för att visa dem hur det ser ut inuti tornet. Men också här har vi lärt oss att ta det lite lugnare. Vi har denna vecka gått till vattentornet igen, denna gång med två "faddrar" från ursprungsgruppen samt tre nya intresserade barn. Att få dela med sig av sina upplevelser till fler kamrater är en metod som vi använder ofta, på lite olika sätt. I dessa inskolningstider tänker vi att, genom att arbeta projektinriktat redan från start arbetar vi också ihop vår nya barngrupp.

Nu är vi igång! Fortsätt följa oss genom de förunderliga vardagarna på vår förskola!

En ny spännande termin!

Nu har en ny termin börjat! Vi är kvar i samma arbetslag och kommer också i fortsättningen att arbeta som en "forskaravdelning" gentemot vår organisation. Detta känns fortfarande väldigt spännande och utmanande!

Men vi möter mycket nytt denna termin också. Vi är precis i uppstarten av ett nytt projektarbete som kommer att sträcka sig över flera år. Projektrubriken lyder: "Barns relation till en plats". Vi började redan innan sommaren genom att göra familjerna delaktiga i en sommaruppgift. Uppgiften var att fotografera något i närmiljön eller något här i Södertälje. En plats som betyder något särskilt eller som är speciell på något annat sätt. Fotot har föräldrarna fått maila till oss. 

Något annat som är nytt är vår barngrupp. Vi har en hel del nya barn i gruppen vilket medför att vi de första veckorna arbetar extra mycket med några av våra "metoder". Till exempel introduktion. Vi använder oss av gamla barn som får vara faddrar till våra nya barn. Vi delar på så sätt in oss i grupper och blandar nya och gamla barn. Vi passar på att observera barnens egenskaper, intressen och positiva sidor som vi sedan har nytta av vid framtida gruppkonstellationer. Vi tänker mycket kring detta begrepp och har tidigare skrivit om detta. De gamla barnen introducerar alltså de olika materialen och dess användningsområden. Vi gör innan lunch en återkoppling på vår samlingstrappa, där barnen i helgrupp kan dela med sig av deras arbeten i de olika grupperna och med de olika materialen. Genom detta grundarbete hoppas vi kunna lägga en stabil grund för detta läsår.

Samtidigt befinner vi oss i projektarbetets startfas. Men vi är dock överens om att inte ha för bråttom in i detta nya spännande. Det vi redan märkt är att barnen är otroligt intresserade av att rita hus. Idag gick en grupp barn på en promenad i området och fotograferade. I området finns mycket hus, liknande dem som barnen har ritat. Barnen fick fota själva och de behöver få tillfälle till att öva tekniken fotografering. De fotade många hus från olika håll och med olika vinklar. De upptäckte att man kan vända kameran på olika håll för att få med motivet. Likaså att använda zoom funktionen. Att få tillfälle att öva tekniker är nog så viktigt. Dessa kunskaper kommer vi att ha nytta av i kommande projektarbete. 

Sommarläsning..

Om ni vill ha tips på bra litteratur så läs Att göra lärandet synligt- barns lärande individuellt och i grupp från Reggio Children och Glädjen i att förstå av Kerstin Bergöö och Karin Jönsson.

Vi tycker att dom är bra och inspirerande, bra läsning inför höstens projekt arbeten! Trevlig sommar!

Avslutning

Nu är sommaren här och det är dags för oss att säga hej då till våra äldsta barn, 6 åringarna. Det känns vemodigt, de allra flesta av dem har vi följt sedan de började på förskolan som 1 åringar. Det är en förmån man har som lärare att få dela ögonblick med barnen då de lär sig saker, upptäcker något för allra första gången. Många barn tar sina första steg på förskolan. De första orden. Just idag har vi haft avslutning för våra barn. Vi arrangerade en lunch a la Nobel! Kandelabrar och blommor, vikta servetter och långbord. För oss är det viktigt att avslutningen blir fin och minnesvärd. Att lägga ner både extra tid och resurser för att möjliggöra att just den här dagen blir bra! Vi har också haft en gemensam samling tillsammans i hela gruppen då vi tittade på gamla bilder på barnen när de var små och inte hade varit så länge på förskolan. Barnen ser sig själva och upptäcker att de har varit riktigt små, man upptäcker att man har förändrats till utseendet en hel del. Vi tror att det är intressant och lärorikt för barnen att få göra sådana här tillbakablickar. Man kan se sin egen läroprocess och andras också. Att ha tillgång till projektor är bra för att alla ska kunna titta tillsammans, att ha en gemensam upplevelse runt bilderna skapar värde.
Som ett minne hade vi gjort diplom till varje barn där vi med några ord hade beskrivit det som karakteriserar det enskilda barnet. Diplomet delar vi ut till varje barn inför  kompisarna och sedan applåderar vi varje barn. Vilken glädje vi ser i barnens ögon!
En sån här dag får oss också att reflektera över oss själva och vår verksamhet. Har vi gett barnen förutsättningar för att klara sig i skolan? Har vi rustat dem inför framtiden, vi tänker närmast på att just förskolan är det första steget  i det livslånga lärandet? Hur kommer våra barn att möta skolans krav? Vi har funderat mycket och kommit fram till att vi är rätt säkra på att våra barn är välrustade, att de kommer att vara starka och lagom självständiga individer. Barn som möter skolan med nyfikenhet och glädje. Vi hoppas att skolan tar emot våra sexåringar med samma nyfikna hållning och är intresserade vad det är de har i sina "ryggsäckar".

Reflektioner efter gruppsamtalen

Nu har vi haft fyra av sex samtal och det känns mycket positivt. Vi håller på att sammanställa ett dokument kring detta för att dela till resten av organisationen men tills vidare delar vi reflektionerna här...

Genomförande

Vi välkomnade föräldrarna till vår samlingstrappa. Där berättade vi ännu en gång om syftet med samtalet. Efter det förflyttade vi oss in i ateljén för att sätta oss vid lerbordet. Där fick föräldrarna lera i form av korvar. Vi berättade att det är så vi presenterar leran för barnen, i korvar eller kuber. Vi gav föräldrarna precis samma uppgift som barnen tidigare fått. Nämligen att tillsammans bygga ett hus. Detta arbete tog ungefär fem till tio minuter.

När föräldrarna kände sig nöjda förflyttades vi återigen till samlingstrappan för att de skulle få se filmen där deras barn arbetade med lera. Efteråt reflekterade vi över vad vi sett. Vi gav föräldrarna stort talutrymme och uppmuntrade dialog föräldrarna emellan. Ibland behövde stödfrågor ställas som till exempel vad de såg för egenskaper hos sina barn? Hur såg de att barnen samarbetade? Vad ser de för lärande hos barnen?

Reflektioner från föräldrar

Föräldrarna får efter sin uppgift samt efter filmen med deras barn, reflektera tillsammans över det de har upplevt tillsammans. Något som ofta kommit upp är skillnaderna på de vuxnas sätt att arbeta med lera jämfört med barnens sätt.

En pappa sa att han tyckte att det var så bra att barnen ger och tar av varandra, en annan pappa berättar att hans son bygger mer komplexa byggen hemma nu, han ser en utveckling i språket och barnets koncentration, en mamma berättar att hennes barn kan så mycket mer än hon trodde att hon kunde, en mamma berättar att barnen är mer kreativa än de vuxna.

Reflektioner från oss lärare

Det som har slagit oss är att detta arbete stämmer så väl in i höstens projektstart av ”Barns relation till en plats”. Det kan vara en början som vi kan fortsätta utmana barnen i utefter vad det visar sig att de är intresserade av.

Vi har sett att responsen har varit mycket positiv efter dessa gruppsamtal. Vi har fått till en dialog föräldrar emellan som vi tidigare inte fått då vi haft individuella samtal. Föräldrarna får se sitt barn tillsammans med andras barn i positiva sammanhang vilket stärker sammanhållningen dem emellan.

Vi ser att föräldrarna börjar reflektera över sitt barns lärande och den process som skett under barnets förskoletid. 

En av barngruppernas hus. Många detaljer och inredning till huset.

En föräldragrupps hus i form av "timmerstockar".

På vilket sätt har vi förskjutit vår förståelse?

Det var vår konsults ingång inför dagens reflektion. Vad var det som gjorde att vi lyckades förskjuta vårt tänkande? Hur skulle vi kunna förklara detta för resten av vår organisation? 

Vi har tydligare syften innan vi startar en aktivitet idag än för två år sedan. Idag vet vi vad vi vill titta på innan vi går in och observerar. Om vi inte vet vad vi speciellt är nyfikna på har vi heller inte samma möjlighet att se. 

Vi har verkligen fått syn på det här med gruppkonstellationens betydelse. Vi har skrivit om detta tidigare, men det tål att upprepas. Det vi ser är att när vi gör medvetna val kring gruppernas sammansättning och fogar in deras egenskaper i sammanhang där de får möjlighet att berika varandra blir det en ytterligare dimension av lärandet. Konstruktionen av nya tankar och kraftfältet som blir mellan människor är det viktiga och det vi vill utmana. Vi tror att vi har fördjupat och utmanat begreppet "fiffig kompis".

Vi har mobiliserat det gemensamma. Det är ett mer "vi tänk" än för bara ett år sedan då vi hade våra fasta projektgrupper, som vi nu frångått. Det spelar till exempel ingen roll vilka två som förbereder och håller i de olika gruppsamtalen. Vi förbereder med att filma en aktivitet där barnen får en uppgift att utföra, med hjälp av lera. Vi har format gemensamma syften kring detta. Vi berikar varandra med olika tankar men formar sedan en gemensam syn. Den som var med och filmade behöver nödvändigtvis inte vara med i gruppsamtalet. Vi tittar alla på alla filmer och reflekterar kring det vi ser. Vi ser detta som en framgångsfaktor för oss. 

Vi gick idag på djupet med en av dessa filmer som vi gjort inför gruppsamtalen. Vi funderade på vårt tonfall, ordval och rörelser. Det är verkligen på detaljnivå, men det är oerhört viktiga detaljer! Vi pratar om när vi går in och utmanar och när vi avvaktar. Vi har blivit bättre på att gå in och ställa frågor för att utmana. Vi är inte rädda för detta. Vi höjer ribban och kräver mer. Det blir inte ett roligt och lärorikt samarbete om inte uppgiften kompliceras. Vi är heller inte rädda för att avvakta. Man måste hinna se barnens intentioner innan man går in. Vi har en mer lyssnande hållning idag än för två år sedan. 

Vi funderade återigen på aktivitetens syften. Hur kan barnen med hjälp av leran främja samarbetet? Kan vi främja kommunikationen med hjälp av lera? 

Ytterligare frågor tar vi med oss till nästa träff; Vad är ett processinriktat arbetssätt och hur tänker vi kring detta? Hur lever vi våra värden över hela dagen, vid övergångar osv? Vi kan ytterligare spetsa till våra tankar kring detta. 

Gruppsamtal

Vi provar nu en idé som vår organisations ledningsgrupp lyfte för en längre tid sedan.

Att ha individuella samtal i grupp. Vi har medvetet valt att vänta med detta eftersom vi vill tänka igenom varför vi vill göra detta. Vilka syften har vi med detta och hur ska vi praktiskt kunna få fram alla barns olika positiva egenskaper? Många andra var före oss i detta men vi har alltså medvetet väntat, diskuterat och funderat. Ibland är det viktigt. Att genomföra förändringar bara "för att" känns inte förenligt med de värden vi vill förmedla.

Vad har vi nu funnit för syften? Grunden är att allt lärande sker, helt eller delvis, i grupp. Vi har genom våra olika projektarbeten sett hur våra barn berikar varandra. De lånar kompetenser och de blir rikare tillsammans. Varje barn har unika och individuella kompetenser och dessa ska vi försöka lyfta fram och påvisa att alla bidrar till gruppen och de andra barnens lärande. Både den lilla och stora gruppen.

Ett annat viktigt syfte är att vi vill stärka familjernas sammanhållning. Vi vill att de ska få se att deras barn är en del av ett större sammanhang. Vi vill att de ska få en förståelse för att olikheter är en tillgång. Att det är så att vi berikar varandra!

Snart är det dags för de första gruppsamtalen och det ska bli riktigt spännande!