Trappan som mötesplats

Vår trappa på avdelningen har en väldigt central funktion. På morgnarna, direkt efter frukost, samlas vi där för att starta igång vår dag. Senare på dagen, efter olika aktiviteter, återsamlas vi där för att tillsammans reflektera över förmiddagens aktiviteter. Ibland använder vi dokumentationer från förmiddagens arbeten och tittar gemensamt på, ibland berättar några barn vad de har gjort i sin projektgrupp. Trappan är viktig för oss har vi förstått.
 Den här tiden på terminen har vi överinskolningar och vi får fyra nya barn till oss. Självklart började vi med ett möte på trappan. Vi har haft gästande barn från en förskola som hade planeringsdag, och även den dagen började vi med ett möte på trappan. Varför då? Varför kan man inte bara gå ut efter frukost, eller gå och äta lunch direkt efter förmiddagsaktiviteterna? Eller nya barn kan väl bara komma in och leka? Varför behöver man samlas tillsammans, finns det ett värde i det, bryter vi inte barnen i deras aktiviteter då? Det här är funderingar som vi har ibland, men vi kommer faktiskt fram till att det är en bra metod som skapar tydlighet och struktur för vår verksamhet. Barnen känner igen sig och kan rutinerna, även om innehållet ändras varje dag. Allas delaktighet ökar också genom att man får delta aktivt.
Måste samlingen ske på just en trappa då? Kan man inte sitta på rund matta? Jo, det kan man om man vill, men vi har medvetet valt just trappan som en viktig mötesplats. Formen, att den går i en vinkel, gör att alla blickar per automatik styrs mot "scenen" samt att barnen kan se varandra. Att den går i två nivåer gör att barnen fritt kan välja att sitta på kanten lite vid sidan av. De kan sätta sig i centrum om de vill, allt efter personlighet och humör. Man kan välja att vara både publik och aktör. Man bygger upp stämning och förväntan, "nåt kommer att hända". Man samlar gruppens fokus. Alla barnen ska känna delaktighet på trappan.

Bilder att inspireras av...

Vi fotade en del i Reggio Emilia men eftersom det inte är tillåtet att fota inne på förskolorna så består våra bilder av de upplevelser vi hade utanför dem. Gårdarna, eller parkerna som de kallar dem för, fick vi fota samt vårt besök på Remida.

Bilden längst ner till höger kan vi inte låta bli att kommentera. Den är från fröskolan Freire. Vi såg att hos dem finns det ingen gräns mellan uteaktiviteter och inneaktiviteter. Vi faschinerades av två flickor som kreativt använde sig av material som tyg, torkade rosblad, snäckor, stenar och pinnar. De började inne på avdelningen och när vi senare återvände till samma avdelning hade de byggt sig ut! Det fanns liksom ingen gräns mellan ute och inne. Klimatet var öppet och de tilläts använda materialet kreativt utan begränsningar.

Veckan är slut men något nytt tar sin början...

Seminarieveckan är slut. Vi har fått uppleva enormt mycket här... Mycket som vi inte kunnat drömma om. Fulla av nya intryck och idéer spånar vi tillsammans med övriga pedagoger från Södertälje om att vi på något sätt måste träffas hemma och reflektera ihop. Vi har upplevt något tillsammans och att då kunna fortsätta att ibland utbyta erfarenheter på hemmaplan känns spännande.

Vi får nog helt enkelt åka hem och smälta detta lite. Samla ihop oss. Tänka inför höstterminen och vad vi ska arbeta vidare med utifrån pågående projekt, eventuella nya projekt och framförallt nu utifrån våra nya erfarenheter.

Om vi ändå ska försöka summera veckan något så känner vi att våra kunskaper och tankar som vi hade med oss hit har befästs. Det vi fått syn på, redan på hemmaplan, har liksom fått en ytterligare dimension genom att vi fått höra pedagoger här berätta om deras syn på projektarbete och hur man organiserar en dag på förskolan samt genom att vi fått se hur det ser ut i verkligheten. Det vi tittade extra på som tex hur man organiserar för skrivlek och matematik samt hur man använder sig av råmaterial i arbetet har vi sett flera exempel på som vi kommer att arbeta vidare med hemma.