Pepparkaksbygget!

Det var inte bara en teknisk utmaning. Vid ett senare tillfälle behövde barnen fundera över hur många remsor som behövdes för att bygga ett så runt torn som möjligt. 

Hur många remsor/väggar får plats runt det tallriksstora golvet? Går det jämt upp? Måste vi mäta om och göra nya remsor? Hur kan man räkna ut detta? Barnet som hade teorin med remsorna visade hur han tänkte genom att hålla upp remsan intill golvmallen. Han började förflytta remsan. Det var svårt att veta hur han skulle flytta remsan runt. Han fick förslaget att vi kunde markera med ett litet streck vartefter han flyttade remsan. Så hjälptes alla åt att räkna, och vi räknade till tolv. Mallen såg nästan ut som en klocka när vi räknat och markerat klart. 

Några dagar senare var det dags att baka och bygga. Barnet som hade teorin om mallarna var inte så intresserad av att baka. Han var färdig med detta lilla projekt. Några andra barn som var intresserade av just bakningen tog vid. 

Detta är ett exempel på hur projektet hela tiden delas med flera. Såhär arbetar vi nämligen väldigt ofta. Andra kan ta vid och fortsätta. Barnen kan använda kompisens teckning som inspiration på glasverkstaden. Någon kan börja måla en stor tavla, någon annan kan fortsätta. Barnen är delaktiga på olika sätt, med sina många och olika kompetenser kompletterar de varandra. Barnen äger projektet tillsammans och vi har alla "koll". Det vore nästintill omöjligt att arbeta på detta sätt med fasta grupper. Nu i efterhand upplever vi att arbetet med spindlarna hösten 2012 blev lite påtvingat och krystat eftersom vi hade fasta grupper. Visst kunde vi inspireras av varandra, men barnen kunde inte äga projektarbetet på samma sätt som idag och det var oundvikligt att det snarare blev tre projekt istället för ett gemensamt. 

Bygget då? Nja, det rasade ganska snabbt ihop trots stöttning från många håll. Men det var vägen hit som var utmaningen och inte det slutgiltiga resultatet, så det gör inget!