Att väcka förundran...

Vi märker att barnen fascineras och förundras över dessa kärnor som vi hittar i det vi äter. Vi har sparat kärnor från mandarin, äpplen, tomat och en inlagd gurka. Vid mellanmålet upptäckte ett barn den lilla kärnan i gurkan. Hon pillade ut den och la den på en servett. Den lilla kärnan ligger nu på tork i vårt fönster.

De första lilla bladen har börjat titta upp ur jorden, från de fröer vi sått. "Kärnan, kärnan" säger barnet och tittar glatt på det lilla blad som kommer från vattenmelonfröet. Vi tittar på de kärnor som finns i det som erbjuds just här vid mellanmålet, i tomaterna och i gurkan. Därefter pillar hon ut kärnan ur gurkan. Ett annat barn vid bordet fascinerades av tomatskivornas kärnor. Tillsammans lyckades vi få ut även dom. "Titta, titta" säger detta barn glatt. 

Vi tänker att denna förunderlighet är en viktig ingridiens för att lära och upptäcka nytt. Barn är till naturen oftast väldigt nyfikna. Men vi tänker att vi vill erbjuda förslag som väcker en så stor förundran att de själva börjar utforska och skapa nyfikna frågor. Idéen om att så och odla kom från oss, men den kommer att växa sig stark och ägas av barnen. Det är vi övertygade om redan nu! Detta kan verkligen bli "en plats för växande".

Vår känsla från projektet med "Vattentornet" är att barnen ägde frågorna vi undersökte. De var genuint intresserade av att undersöka dessa. Vi utmanade med material och genom att lyssna och uppmärksamma frågorna. Vi märkvärdiggjorde barnens individuella bidrag i gruppen vilket gjorde att dessa barn fick känna på att de hade kompetenser som var viktiga och värdefulla. Vi drar nytta av våra erfarenheter, försöker tänka och reflektera kring hur vi kan nå samma syfte fast ibland på ett annat sätt med de yngsta barnen. 

När en fråga och ett sammanhang upplevs som meningskapande för en grupp barn, smittar atmosfären av sig på resten av gruppen tror vi. Nu i början är några av de äldsta barnen (2 åringarna) drivande, men vi ser med spänning fram emot hur detta kommer att sprida sig och växa... 

Förbindelsen mellan de allra yngsta barnens kommunikativa förmågor och meningsfulla sammanhang

Idag var en sån där speciell dag då vi som forskaravdelning träffade vår konsult från Reggio Emilia institutet. Vi förbereder oss alltid med olika sorters dokumentationer. I datorn finns filmer och foton men idag hade vi även lagt fram teckningar och några foton från gårdagen. Det var teckningar från när barnen sått frön, och sedan ritat fröna och vattenmelonen med kärnorna inuti. 

 Bakgrunden är att vi redan i höstas pratade om att erbjuda detta. Att få uppleva processen frö -planta -frukt eller till och med frukt -frö -planta är något vi är nyfikna på och vill undersöka och uppleva tillsammans. När det gäller de naturvetenskapliga ämnena är just detta med växter och dess samhörighet och nödvändighet för oss inte något vi inte har ägnat så mycket tid kring. Däremot erbjuder vi dagligen utforskande kring fysikaliska fenomen, kemiska processer och teknik. Vi började helt enkelt med att så några frön...

Efter att vi sått fick barnen en utmaning i att rita fröna och vattenmelonen. Vi hade fröpåsarna som inspiration och för att kunna titta på detaljer. De fyra barn som sitter runt bordet är alla 2 år. J har ritat en vattenmelon och även fått med detaljer så som kärnorna inuti melonen. Vi tolkar den efterföljande situationen som att O ser J:s förmåga och kompetens när det gäller att rita. O har också en stor kompetens i att läsa av och se kompisens tecknande. O har även förmågan att kunna lösa sin situation, genom att faktiskt be om hjälp.

O: Du rita?

O skjuter över sin teckning till J.

J: Vattenmelon?

O: Ja

J ritar en rund ring på O:s teckning.

J: Varsågod!

Han skjuter tillbaka teckningen till O.

O: Tack! 

Lägg märke till hur O genom sitt kroppsspråk och sättet att hålla sina händer markerar en fullständig tillit till J. J ritar en vattenmelon och jag väntar lugnt.

Detta inledde alltså vår reflektionsdag med vår konsult. Vår konsult frågade oss varför vi tror att detta kan ske? Vi tänker att barnen här befann sig i ett meningsfullt sammanhang. Det fanns en äkta nyfikenhet i frågan kring hur man kan rita en vattenmelon. Vi tänkte vidare att om vi skapar  meningsfulla sammanhang stödjer vi även per automatik barnens kommunikativa förmågor. För vad handlar detta projekt egentligen om? Kanske är det egentligen kommunikation?

Vi tänker också att det är viktigt att skapa förutsättningar för kooperativt lärande snarare än kollektivt, då det förstnämnda står för att allas olika bidrag är värdefulla, medan kollektivt lärande snarare kan ses som att alla barn i gruppen gör exakt samma sak. Individens bidrag blir där mindre viktigt. I ett kooperativt lärande är allas bidrag värdefulla, likt allas bidrag i en orkester. Vi värdesätter och möjliggör "tillsammanstänk" genom att skapa meningsfulla sammanhang. Vidare kan vi fundera kring vilka miljöer och vilken organisation som stödjer detta men det får vi reflektera kring i ett annat blogginlägg.

Visuell kommunikation

Två av oss i arbetslaget har idag gått en kurs med Karin Gandini, som handlar om "Visuell kommunikation". Vi tänker att vi delar med oss av några tankar och reflektioner kring detta nu när vi är sprängfyllda med ideér. Att visuellt kunna framställa dokumentationer, foldrar, mm i förskolan är något som intresserar oss. Vi har länge reflekterat kring bilder, olika sätt att fota, att blanda upp en fotoserie med närbilder på händer och göranden med bilder tagna längre ifrån. Vi tänker kring hur vi sätter upp dokumentationer, men det finns alltid saker att förbättra och förändra. 

Enkelheten är oftast det bästa och tydligaste sättet att få fram ett budskap. Karin pratar om dramaturgi som en viktig ingrediens. Att variera så att det blir spännande, men ändå tydligt och enhetligt. Vi fick skissa en power point presentation och vi tänkte kring gruppsamtal. Vår form för samtal i grupp, kan denna vår genomföras med hjälp av en power point. En presentation som tydliggör vårt projekterande arbetssätt och de platser som vi har rört oss vid. Vi vill visa hur barnen undersökt och utforskat ateljén och avdelningen och vår gård.

De tips Karin framförallt ger när det gäller väggdokumentationer är följande:

• Budskapet, för vem, vad ska vi berätta, hur gör vi det och varför?
• Våga lämna tomrum
• Variera bildernas storlekar
• Lägg till en färgbild bland svartvita, eller tvärt om
• Sätt en rubrik som tillför och väcker nyfikenhet
• Tänd och släck ord genom att markera
• Blanda närbilder och bilder tagna längre ifrån
• Lägg tid på att göra urval utifrån bilderna, vilka passar i stort format/litet?
• Gör en skiss kring hur du tänker dig presentationen
  
  
  
  Länk till Karin Gandinis hemsida: gandiniforma.nu
  Ni kan också följa hennes sida på Facebook: facebook.com/gandiniforma
  
  
  
  
  
  

Tillsammansmålningar

Idag reflekterade vi i vårt arbetslag kring en detalj som vi upptäckte när vi såg en film. Det är då vi gör upptäckter kring detaljer i vårt arbetssätt, våra miljöer, vad vi erbjuder och hur vi gör. Vad vi säger och inte säger, barnens gensvar och uttryck syns på filmerna. Det blir tydligt för oss att det är den pedagogiska dokumentationen, där reflektionen mellan oss kollegor ingår, som gör att vi kan göra tillägg, förändra detaljer, utmana barnen och fördjupa vårt gemensamma projekterande.

Vi tänker just nu mycket kring vår ateljé och hur vi dukar fram och vad vi erbjuder. Det ska se inbjudande ut. Vi vill att barnen ska känna en glädje och nyfikenhet och få en vilja att utforska och upptäcka. Vi tänker att ateljén nu är en av alla de platser som vi undersöker.  Det vi nu upptäckte och reflekterade kring var hur vi erbjöd och dukade fram färger och papper i ateljén. Vi erbjuder måleri på olika sätt, vid bord, vid staffli och på golvet. Detta var en film med två barn som målade på varsitt papper på golvet, med täckpapper under. Det ena barnet målade lite på det andra barnets papper. Vi tänker att det är en händelse som man kan hantera på olika sätt. Antingen säger vi nej, och ser till att barnen målar på sina egna papper. Eller så säger vi "oj, målade du på kamratens papper" eller, "hjälper du din kompis att måla?" Vi kan också tänka att vi redan från början erbjuder barnen att måla "tillsammansmålningar" oftare än vad vi gör. Vi skulle kunna erbjuda barnen ett papper och två penslar.  Det har vi gjort ibland, men konstigt nog har vi inga teckningar på våra väggar just nu som det står två namn på. Detta tog vi fasta vid och gör till nästa veckas utmaning. Vi ska utforska hur det är att måla tillsammans! När vi arbetade med de äldsta barnen tänkte vi medvetet på vikten av att "låna kompetenser av varandra". Det är just detta barnen får möjlighet att göra när de målar tillsammans. Vi får dokumentera och se vad vi upptäcker härnäst!