På vilket sätt har vi förskjutit vår förståelse?

Det var vår konsults ingång inför dagens reflektion. Vad var det som gjorde att vi lyckades förskjuta vårt tänkande? Hur skulle vi kunna förklara detta för resten av vår organisation? 

Vi har tydligare syften innan vi startar en aktivitet idag än för två år sedan. Idag vet vi vad vi vill titta på innan vi går in och observerar. Om vi inte vet vad vi speciellt är nyfikna på har vi heller inte samma möjlighet att se. 

Vi har verkligen fått syn på det här med gruppkonstellationens betydelse. Vi har skrivit om detta tidigare, men det tål att upprepas. Det vi ser är att när vi gör medvetna val kring gruppernas sammansättning och fogar in deras egenskaper i sammanhang där de får möjlighet att berika varandra blir det en ytterligare dimension av lärandet. Konstruktionen av nya tankar och kraftfältet som blir mellan människor är det viktiga och det vi vill utmana. Vi tror att vi har fördjupat och utmanat begreppet "fiffig kompis".

Vi har mobiliserat det gemensamma. Det är ett mer "vi tänk" än för bara ett år sedan då vi hade våra fasta projektgrupper, som vi nu frångått. Det spelar till exempel ingen roll vilka två som förbereder och håller i de olika gruppsamtalen. Vi förbereder med att filma en aktivitet där barnen får en uppgift att utföra, med hjälp av lera. Vi har format gemensamma syften kring detta. Vi berikar varandra med olika tankar men formar sedan en gemensam syn. Den som var med och filmade behöver nödvändigtvis inte vara med i gruppsamtalet. Vi tittar alla på alla filmer och reflekterar kring det vi ser. Vi ser detta som en framgångsfaktor för oss. 

Vi gick idag på djupet med en av dessa filmer som vi gjort inför gruppsamtalen. Vi funderade på vårt tonfall, ordval och rörelser. Det är verkligen på detaljnivå, men det är oerhört viktiga detaljer! Vi pratar om när vi går in och utmanar och när vi avvaktar. Vi har blivit bättre på att gå in och ställa frågor för att utmana. Vi är inte rädda för detta. Vi höjer ribban och kräver mer. Det blir inte ett roligt och lärorikt samarbete om inte uppgiften kompliceras. Vi är heller inte rädda för att avvakta. Man måste hinna se barnens intentioner innan man går in. Vi har en mer lyssnande hållning idag än för två år sedan. 

Vi funderade återigen på aktivitetens syften. Hur kan barnen med hjälp av leran främja samarbetet? Kan vi främja kommunikationen med hjälp av lera? 

Ytterligare frågor tar vi med oss till nästa träff; Vad är ett processinriktat arbetssätt och hur tänker vi kring detta? Hur lever vi våra värden över hela dagen, vid övergångar osv? Vi kan ytterligare spetsa till våra tankar kring detta.