På vilket sätt har vi förskjutit vår förståelse?

Det var vår konsults ingång inför dagens reflektion. Vad var det som gjorde att vi lyckades förskjuta vårt tänkande? Hur skulle vi kunna förklara detta för resten av vår organisation? 

Vi har tydligare syften innan vi startar en aktivitet idag än för två år sedan. Idag vet vi vad vi vill titta på innan vi går in och observerar. Om vi inte vet vad vi speciellt är nyfikna på har vi heller inte samma möjlighet att se. 

Vi har verkligen fått syn på det här med gruppkonstellationens betydelse. Vi har skrivit om detta tidigare, men det tål att upprepas. Det vi ser är att när vi gör medvetna val kring gruppernas sammansättning och fogar in deras egenskaper i sammanhang där de får möjlighet att berika varandra blir det en ytterligare dimension av lärandet. Konstruktionen av nya tankar och kraftfältet som blir mellan människor är det viktiga och det vi vill utmana. Vi tror att vi har fördjupat och utmanat begreppet "fiffig kompis".

Vi har mobiliserat det gemensamma. Det är ett mer "vi tänk" än för bara ett år sedan då vi hade våra fasta projektgrupper, som vi nu frångått. Det spelar till exempel ingen roll vilka två som förbereder och håller i de olika gruppsamtalen. Vi förbereder med att filma en aktivitet där barnen får en uppgift att utföra, med hjälp av lera. Vi har format gemensamma syften kring detta. Vi berikar varandra med olika tankar men formar sedan en gemensam syn. Den som var med och filmade behöver nödvändigtvis inte vara med i gruppsamtalet. Vi tittar alla på alla filmer och reflekterar kring det vi ser. Vi ser detta som en framgångsfaktor för oss. 

Vi gick idag på djupet med en av dessa filmer som vi gjort inför gruppsamtalen. Vi funderade på vårt tonfall, ordval och rörelser. Det är verkligen på detaljnivå, men det är oerhört viktiga detaljer! Vi pratar om när vi går in och utmanar och när vi avvaktar. Vi har blivit bättre på att gå in och ställa frågor för att utmana. Vi är inte rädda för detta. Vi höjer ribban och kräver mer. Det blir inte ett roligt och lärorikt samarbete om inte uppgiften kompliceras. Vi är heller inte rädda för att avvakta. Man måste hinna se barnens intentioner innan man går in. Vi har en mer lyssnande hållning idag än för två år sedan. 

Vi funderade återigen på aktivitetens syften. Hur kan barnen med hjälp av leran främja samarbetet? Kan vi främja kommunikationen med hjälp av lera? 

Ytterligare frågor tar vi med oss till nästa träff; Vad är ett processinriktat arbetssätt och hur tänker vi kring detta? Hur lever vi våra värden över hela dagen, vid övergångar osv? Vi kan ytterligare spetsa till våra tankar kring detta. 

Gruppsamtal

Vi provar nu en idé som vår organisations ledningsgrupp lyfte för en längre tid sedan.

Att ha individuella samtal i grupp. Vi har medvetet valt att vänta med detta eftersom vi vill tänka igenom varför vi vill göra detta. Vilka syften har vi med detta och hur ska vi praktiskt kunna få fram alla barns olika positiva egenskaper? Många andra var före oss i detta men vi har alltså medvetet väntat, diskuterat och funderat. Ibland är det viktigt. Att genomföra förändringar bara "för att" känns inte förenligt med de värden vi vill förmedla.

Vad har vi nu funnit för syften? Grunden är att allt lärande sker, helt eller delvis, i grupp. Vi har genom våra olika projektarbeten sett hur våra barn berikar varandra. De lånar kompetenser och de blir rikare tillsammans. Varje barn har unika och individuella kompetenser och dessa ska vi försöka lyfta fram och påvisa att alla bidrar till gruppen och de andra barnens lärande. Både den lilla och stora gruppen.

Ett annat viktigt syfte är att vi vill stärka familjernas sammanhållning. Vi vill att de ska få se att deras barn är en del av ett större sammanhang. Vi vill att de ska få en förståelse för att olikheter är en tillgång. Att det är så att vi berikar varandra!

Snart är det dags för de första gruppsamtalen och det ska bli riktigt spännande!

Sammanfattning av dagens tankar

Marco och Claudia från Reggio Emilia började dagen. Här är några av de tankar jag tog med mig:

Loris Malaguzzi sa: "Det är viktigt att få möjlighet att tänka med händerna". Jag tänker att vi måste ge möjligheter för barnen att tänka på olika sätt, med olika verktyg. Som de sa igår; Att ge barnen förutsättningar för de 100 språken är att ge dem möjlighet att tänka på 100 olika sätt. Det handlar inte bara om att få tillgång till olika material utan förutsättningarna för att tänka och reflektera på olika sätt.

Teknikerna behöver alltid bli insatta i meningsfulla sammanhang. Det måste alltid finnas en meningsfullhet i det vi gör.

Att dokumentera är att vara solidariska med barnen. Att inte ge dem det de redan kan utan se vad man kan utmana dem i.

De fortsatte att prata om sina stadsateljéer. I Reggio känner de ett ansvar för att utvidga ateljékulturen. De vill utvidga ateljéerna även till den äldre befolkningen. Jag tänker att vi måste fortsätta fundera över hur vi möjliggör delaktighet för våra föräldrar. Vi får börja utmana våra tankar där vi befinner oss, i vår närhet.

De snuddade också vid det här med gruppkontstallationer. Något vi har pratat mycket om i arbetslaget. De uttryckte sig som så att vi ska sätta ihop barn som kan bygga gemensamma världar. Något som stämmer helt med våra tankar den senaste tiden om hur barnen och grupperna berikar och stödjer varandra.

Det var andra föreläsare från Sverige idag också. Dessa inspirerade enormt. De visade konkret hur de arbetar med olika digitala tekniker för att göra filmer och berättelser. De använde IPad för att filma men de använde också webbkamera för att utforska olika fenomen. De tyckte också att många köper in ipads -och fyller dem med skräp! Allt beror på oss, hur vi arbetar med dessa verktyg. Det är inte lärplattorna i sig som är lösningen för lärandet utan vad vi gör med dem.

Digitala miljöer

En av oss i arbetslaget har nu förmånen att delta i en tvådagars konferens i Stockholm, arrangerad av Reggio Emilia institutet. Temat är digital teknik i förskolan. Det är föreläsare från både Sverige och Reggio Emilia, Italien.

Vad jag framförallt fick med mig hem efter denna första dag är begreppet digitala miljöer. Vi har tidigare pratat om att utmana vår miljö ytterligare, främst eftersom vi fått ett tillägg i form av webbkamera. Detta blev jag inspirerad till nu och eftersom jag och mina kollegor var i Reggio Emilia och fick se många av dessa ateljéer i verkligheten har vi verkliga erfarenheter vilket underlättar. 

Föreläsarna från Reggio Emilia talar alltså om digitala miljöer, snarare än digitala verktyg i miljön. Det är en viss skillnad i innebörden av dessa begrepp och detta kan vi fortsätta att tänka kring. Jag reflekterade även hur de använder begreppet ateljéer.  För dem är en ateljé så mycket mer än ett rum med papper och några penslar. Vi har pratat mycket om digitala ateljéer och vi tänker ofta kring begreppet ateljékultur. Här fick jag en tydlig bild av att det faktiskt är så mycket mer. Vi fick se bilder på olika typer av ateljér där den digitala tekniken var en självklar integrerad del. De benämner sitt Loris Malaguzzi center som en plats där de har olika ateljér (inte utställningar). Skillnaden i begreppet ateljé och utställning känns självklar och det är naturligtvis ateljébegreppet vi vill använda i utforskandet med barnen. Till exempel har de en ljusateljé dit barnen får komma och utforska. 

 I Reggio Emilias förskolor är man fantastiskt bra på att ta plats i staden och få med medborgarna i staden. De berättade om sina stadsateljéer där Loris Malaguzzi center är en av dem. Det är platser där alla medborgare är välkomna. Det finns olika stadsateljéer, där man utforskar vatten, experimenterar med smaksinnen, bygg och konstruktion och mycket mer...

De använder webbkameran på många olika sätt och detta inspirerade verkligen! De använder den i stora byggen, i små konstuktioner men också i rörelse och dans. Inspirerande och jag ser fram emot morgondagen.

Glasverkstaden

Inom vår enhet har vi förmånen att ha både en glasverkstad och en lerverkstad. Lera arbetar vi naturligtvis med i våra ateljéer på förskolorna också. Glas har vi i viss mån som material också. Men dessa verkstäder är en plats där vi kan boka in oss. Vi kommer med en liten barngrupp till en förberedd och otroligt kunnig pedagog. Denna upplevelse uppskattas enormt av barnen har vi märkt. Att få skapa med ett lite annorlunda material som glas är fantastiskt! Vi anpassar skapandet till vårt tema "Småkryp och rörelse". Som förberedelse hade barnen fått i uppgift att skapa småkryp av ståltråd. När vi varit på glasverkstaden har flera barn inte bara skapat med glaset utan även hittat på historier och sagor kring sina skapelser. Detta känner vi att vi gärna arbetar vidare med. En spännande utmaning som passar i och med vårt medvetna arbete med språk.

Reflektion med vår konsult

Förra veckan hade vi återigen en givande reflektionsdag med vår konsult från Reggio Emilia institutet. Vi får alltid många tankar att jobba vidare med och vi får framförallt hjälp med att sätta ord på det vi har inom oss men sm vi inte lyckas formulera i ord alla gånger.

Vi pratade om vår plats där vi numera har Trollerihinken. Det är en plats där vi kan prova och utforska naturvetenskapliga fenomen. Eftersom vi såg ett behov hos barnen att få tillgång till detta har vi nu gjort denna plats som en station på avdelningen. Vi fick en utmaning i att djupare förklara hur vi egentligen gör, vad och hur säger vi i anslutning till denna station? Hur får barnen "bara vara" och "bara göra"? Det är lätt att uttrycka sig med de orden men för oss innebär det så mycket mer och vi satte nu ord på våra tankar. Vi tänker att stationen är "tillgänglig" och "tillåtande" men dessa begrepp tål också att reflekteras kring. Vad är det att vara tillåtande? Vad innebär det att ha en tillåtande miljö? Vid vår plats där Trollerihinken finns råder en atmosfär av att man inte kan göra hur som helst. Det är inte fritt fram men det är heller inte reglerat, utan snarare strukturerat. Platsen för detta utforskande är strukturerad av den atmosfär vi redan befinner oss i. Barnen frågar om det är okej att laborera och utforska, vilket det oftast är. Vi för en dialog och kommer överens om de yttre ramarna. Vi låter alltså barnen inte "bara vara" här. Vi låter dem naturligtvis inte "bara göra" heller. Vi är delaktiga, vi observerar och reflekterar. Vi lyfter upp barnens teorier och provar dem!

 När vi i projektarbete säger att vi "går vidare" menar vi egentligen att gå djupare. Ibland måste vi gå tillbaka för att kunna gå djupare. Vikten av att titta på råmaterial och reflektera kring vad vi valde att fånga upp och vad vi valde att släppa. Här reflekterade vi också om vi lyfter alla barn med olika kompetenser lika mycket. Det är viktigt att vara medveten om vad vi fångar upp!

Vi använder oss ofta av videokameran som ett verktyg. Här har vi fått ännu en utmaning i att skapa en "utbildningsmapp" med filmklipp som vi kan dela med oss av till kollegor i utbildningssyfte. Detta blir spännande!

Ett klipp vi delade med oss av till vår konsult var en aktivitet vi lerbordet. Barnen fick i uppgift att samarbeta och skapa en nyckelpiga. Hur gör man tillsammans? Vad är att göra tillsammans? Vad vi inte såg direkt i denna film var att vi tänkte mer hur barnen samarbetade och glömde bort vad de samarbetade kring. Det intressanta är VAD vi gör TILLSAMMANS.

Mot slutet reflekterade vi även kring det här med barnens leksaker. Vi tillåter dem att ta med leksaker, som vi tidigare har skrivit. Vi ser det som ett berikande till vår vardag. Återigen är detta med dialog viktigt då vi nu ser att barnen tar med allt mer leksaker. Det får inte bli en tävling om vem som har "bäst" leksak. Vi fortsätter vår dialog med barnen och har uppsikt över detta fenomen då vi ser att det berikar.

”Vi måste se vad som glöder i barnens fickor” -Loris Malaguzzi

 

En förskola som väntar...

En tidig morgon på vår förskola. En välkomnande atmosfär. Här ska hända spännande saker idag! Här ska vi alla utmanas, små som stora! En miljö som präglas av estetik, samt är utmanande, kreativ och välkomnande är oerhört viktigt för att skapa möjligheter för ännu mer lärande.