Nya utmaningar!

I måndags hade vi återigen reflektion med vår konsult från Reggio Emilia institutet. Vi reflekterade återigen över det här med vår organisation och vår struktur. Vi spånade även kring hur vi kan gå vidare med att dela våra erfarenheter. Film, text, dialog, askultation... Tankarna är många.    

För att beskriva hur vi gör börjar vi nu sammanställa ytterligare en text, eller en fördjupning av den text vi tidigare har skrivit: "Metoder för delaktighet -grunden i vårt projektarbete". Nu ska vi gå på djupet ännu mer och har börjat skissa på idéer. Konkreta exempel med mycket bilder funderar vi på. Syftet med dessa texter är i första hand att dela metoder och pedagogiska tankar och erfarenheter med resten av vår organisation. 

Nu väntar dock en skön julledighet. Vi önskar er alla en riktigt riktigt god jul! Välkomna att följa oss i januari igen! 

Pepparkaksbygget!

Det var inte bara en teknisk utmaning. Vid ett senare tillfälle behövde barnen fundera över hur många remsor som behövdes för att bygga ett så runt torn som möjligt. 

Hur många remsor/väggar får plats runt det tallriksstora golvet? Går det jämt upp? Måste vi mäta om och göra nya remsor? Hur kan man räkna ut detta? Barnet som hade teorin med remsorna visade hur han tänkte genom att hålla upp remsan intill golvmallen. Han började förflytta remsan. Det var svårt att veta hur han skulle flytta remsan runt. Han fick förslaget att vi kunde markera med ett litet streck vartefter han flyttade remsan. Så hjälptes alla åt att räkna, och vi räknade till tolv. Mallen såg nästan ut som en klocka när vi räknat och markerat klart. 

Några dagar senare var det dags att baka och bygga. Barnet som hade teorin om mallarna var inte så intresserad av att baka. Han var färdig med detta lilla projekt. Några andra barn som var intresserade av just bakningen tog vid. 

Detta är ett exempel på hur projektet hela tiden delas med flera. Såhär arbetar vi nämligen väldigt ofta. Andra kan ta vid och fortsätta. Barnen kan använda kompisens teckning som inspiration på glasverkstaden. Någon kan börja måla en stor tavla, någon annan kan fortsätta. Barnen är delaktiga på olika sätt, med sina många och olika kompetenser kompletterar de varandra. Barnen äger projektet tillsammans och vi har alla "koll". Det vore nästintill omöjligt att arbeta på detta sätt med fasta grupper. Nu i efterhand upplever vi att arbetet med spindlarna hösten 2012 blev lite påtvingat och krystat eftersom vi hade fasta grupper. Visst kunde vi inspireras av varandra, men barnen kunde inte äga projektarbetet på samma sätt som idag och det var oundvikligt att det snarare blev tre projekt istället för ett gemensamt. 

Bygget då? Nja, det rasade ganska snabbt ihop trots stöttning från många håll. Men det var vägen hit som var utmaningen och inte det slutgiltiga resultatet, så det gör inget! 

En riktigt svår teknisk utmaning...

Nu när julen närmar sig gör vi lite julinspirerande aktiviteter som till exempel att baka pepparkakor. Men varför göra platta vanliga hjärtan och stjärnor när man kan bygga ett vattentorn av pepparkaka? Detta var en utmaning vi funderat på ett tag nu. Vi har presenterat idéen för barnen i några olika mindre lärgrupper. Då har de fått tänka och göra ritningar. Först ritade de helt enkelt vattentornet så som de är vana att rita. Det är en verkligt svår teknisk utmaning, att förstå det tredimensionella och dessutom skapa det av platta kakor. Hur kan man bygga runt, när man har plattor? Idag vid mellanmålet fick några barn återigen frågan hur man skulle kunna bygga ett vattentorn av pepparkaksdeg. 

J: "Man kan ta en tallrik och rita runt och skära. Som man går på".

Som man går på, en botten, ett golv alltså. De enades om att man även kan använda det som tak. Andra teorier föddes, tex att göra många runda pepparkakor och lägga på varandra. Men det skulle behövas många pepparkakor! Hur man skulle kunna göra antenner kom ett barn också på. 

Men den stora frågan var fortfarande hur man skulle kunna göra ett vattentorn av platta pepparkakor. Tornet är ju cylinderformat. Efter mellanmålet satte sig denna grupp och funderade. De tog fram papper, penna och sax. De klippte, ritade och funderade. Barnen vet att om man vill söka inspiration kan man "googla". Vi hämtade en iPad. Ett barn tryckte direkt på "Safari". Sedan skrev de i princip själva: PEPPARKAKSHUS. Det här med att barnen faktiskt både skriver och läser kan vi återkomma till i ett annat inlägg. 

Vi hittade många bilder på olika sorters pepparkakshus. Bilder på olika "mallar". De förstod att det är ett bra sätt som de kan inspireras och använda sig av. Ett av husen vi studerade i detalj hade runda torn. Helt plötsligt hade ett barn snabbt klippt två remsor, 10*30 cm. Han visade stolt upp dem, på snedden intill varandra: "kanske såhär"? Han hade gjort två mallar. Ett annat barn la till: "Man behöver många, så det blir runt". 

Att barnen får arbeta i flera dagar med detta har flera poänger. De får tänka kring, och skapa sina egna teorier. De får skaffa sig inspiration, teckna, skriva, mäta och fundera. De får också möjlighet att dela sina teorier men också omvandla dem, tillsammans med kamraterna. Det är en teknisk utmaning som kräver tankearbete. Den kräver troligtvis också att flera kamraters olika teorier och kunskaper sammankopplas och blir till det slutgiltiga resultatet: vattentornet.

                                

Lärgrupper

En av de största "tankekullerbyttorna" vi som forskaravdelning har gjort är nog den som handlar om hur vi organiserar oss i lärgrupper. Vi har gått från fasta projektgrupper till lärgrupper som vi bestämmer i dialog med barnen varje morgon. Vi har beskrivit detta förr men gör det gärna igen med nya konkreta exempel om varför vi tror på detta. 

Vi ser en skillnad med starten på trappen, i dialog med barnen om vad vi har på gång, vad vi ska göra och vilka kompetenser som behövs till detta,  mot att starta igång dagen med en färdig gruppindelning och säga vilka barn som ska gå till vem. Går vi tillsammans igenom vad vi ska göra "laddar" vi också de olika situationerna med spänning och nyfikenhet. Det är vad vi ska göra som står i centrum, inte vilka barn som ska göra något med någon av lärarna. Då kan det bli läraren som är i fokus snarare än projektarbetet.

I vår organisation har vi förmånen att ha tillgång till en glas och -lerverkstad. Denna vecka gick en grupp på fyra barn och en lärare dit. Med sig hade gruppen dokumentation i form av teckningar och foton på vattentornet. Efteråt reflekterade vi över just vilka teckningar som de haft med. Det visade sig att det inte var barnen i denna grupp som ritat dem utan deras kamrater. Poängen menar vi är, att det inte spelar någon roll eftersom vi alla äger projektarbetet. Vi har alla "koll" på allt, både lärare och barn. Dokumentationen hjälper oss att ha koll. Ett jämförande exempel kan vara när vi pedagoger har projektnätverk och några visar sin dokumentation. Vi andra är med och bidrar ändå, fast vi inte har varit på plats och upplevt detta. Vi tänker att detsamma gäller barnen. De kan berika varandra även fast de inte alltid har upplevt eller finns med i själva dokumentationen.

Detta hör ihop med hur vi organiserar oss med lärgrupper i olika konstellationer och hur dessa delar upplevelser och "smittar" varandra. Alla barn blir delaktiga på olika sätt. Deras kompetenser lyfts fram i olika sammanhang. Här har vi också reflekterat kring faran att sätta barnen i olika "fack" och tänka att de har en kompetens. "Hon är en idéspruta" eller "han är social". Vi måste vara uppmärksamma och lyfta flera olika kompetenser hos barnen samt sätta samman barnen i grupper där deras olika kompetenser synliggörs. Detta tänker vi mycket kring och naturligtvis styr vi en hel del här för att det ska bli bra. 

Vi tänker att man blir olika, i olika sammanhang och grupper. Att få många möjligheter till att bli olika, tror vi är viktigt. 

 

 

Barnens teorier i fokus

Vårt projekterande arbete utgår hela tiden från barnens teorier. Vi vill utmana dem att se detaljer i det vi håller på med, nu är det detaljer på vattentornet samt detaljer, kännetecken på vägen dit. Eftersom vi hela tiden vill utmana dem med detaljerna, så är vi också lyhörda för deras teorier.

Som exempel kan vi beskriva en förmiddag där en grupp barn arbetade med lera. Vi arbetar ofta med "lerkorvar" eftersom det är mer lätthanterligt att konstruera med. Barnen fick i uppgift att bygga ett vattentorn i lera. Som utmaningar fick de frågor kring hur man kan göra fönster/hålen,  dörren och taket. Tak var någonting som de inte hade gjort tidigare nämligen.

Läraren: Hur skulle man kunna göra taket på vattentornet?
N: Man kan göra på två sätt. Man kan göra med korvar eller plattor.

Ett annat barn (J) visste inte hur han skulle fortsätta med sitt arbete. Han fick frågan vilket sätt som skulle passa hans vattentorn bäst, av de två som N hade nämnt.
J: Plattor.
J började att forma leran till plattor och kunde på så sätt konstruera ett tak på vattentornet.

Vi tänker att man också skall få möjlighet att prova andras idéer. Att få en lyhördhet och ödmjukhet för andras tankar. Ibland kanske man inte kommer på någon lösning själv, medan en kamrat kanske kan lära ut ett sätt att göra. På detta sätt fortsätter vårt projektarbete. "100 språkligheten" finns med som en integrerad del i arbetet och vi använder oss av de verktyg och material som känns naturliga och meningsfulla.

Man kan dock fråga sig varför barnen egentligen behöver kunna skapa sig egna teorier och argument? Vi tänker att teorierna är en grundförutsättning för fortsatt fördjupat projekterande. Vi måste ha några teorier att utgå ifrån, något att utforska. Eftersom vi också tänker att delaktighet är en grundbult för det projekterande arbetssättet vi vill bedriva, är det just barnens teorier som skall stå i fokus och inte våra. Vi tänker att barnen, och vi vuxna också, möter många problem samtidigt idag, om man jämför med förr. Det är många frågor att ta ställning till. Informationsflödet är idag enormt. Det gäller att kunna skapa sig en egen ståndpunkt, en egen teori som man tror på, men också att kunna vara lyhörd för andras, och kunna prova andras tankar för att kunna jämföra.

Hur många galler finns det?

En fördjupning på inlägget "Förmågan att kunna bli projektledare" följer här. För att förklara vad vi tänker och hur vi gör rent praktiskt får ni här följa med en förmiddag. Men ni får först en bakgrund till dagens utforskande.

Förra veckan ritade en grupp barn (fem st) tuschteckningar på vattentornet. Innan de ritade tittade vi på några filmer tillsammans. Då uppmärksammade vi några detaljer som antenner och galler. Vi pratade om hur det såg ut och så vidare. Barnen fick därefter "reflektionsrita" rina tankar och de detaljer de nu lagt märke till. Det blev fantastiska teckningar. Det som också var så fantastiskt var att barnen var så intresserade, ställde många frågor och var väldigt nyfikna på att undersöka fler detaljer. Ett barn frågade "Hur många galler finns det?" Ett annat; "Hur kan man rita runt? Och "Hur ser vattentornet ut när det blir mörkt?"

Nu var det dags att återta detta vi kände att vi hade påbörjat. Som vanligt samlas vi på trappen för att prata om just detta, vad vi har "på gång". Ibland lägger vi en förväntan/nyfikenhet redan vid frukostbordet. "Kommer ni ihåg häromdagen när ni ritade teckningar med tusch..." Minnena kommer åter, frågorna aktualiseras. En nyfikenhet väcks redan där. Idag kan vi ta reda på mer! Vi kan utforska några av våra frågor enligt de teorier vi har om hur vi ska utforska dem.

Åter till trappen. Vi delar tillsammans in barnen i grupper utifrån vad vi har att göra, deras idéer och intresse men vi styr en hel del också. Mycket medvetet, så att det blir flera bra lärgrupper där alla individer berikar med sina positiva egenskaper. 

Denna "tuschteckningsgrupp" satt kvar på trappen efter storsamlingen. De fick i uppgift att fundera ut vad vi behöver ha för att göra det vi ska. Barnen hade sedan länge, redan när de ritade, sagt att vi behöver gå till vattentornet för att räkna gallren osv. Vi hade också pratat om att man kan mäta vattentornets omkrets med ett snöre. Vi hade en stor rulle med snöre framför oss. Barnen räknade även upp frukt, papper, pennor, kamera och filmkamera. Barnen tog sig an olika uppgifter, en flicka hämtade frukt, en av killarna tog hand om kameran, ett annat barn fick filmkameran. En flicka hämtade papper och pennor. Snart hade alla något i sina händer och det var dags att klä på sig för att gå. 

På vägen till vattentornet fotade några av barnen tornet, de zoomade in antennerna och vi räknade antalet till ca sju. Det är olika beroende på om man räknar de minsta parablerna eller ej. När vi kom fram fick de själva fundera ut hur vi skulle gå tillväga. Vi gick runt tornet och räknade galler/hålen och barnen tog fram papper och penna och ett barn antecknade "91". De sa "nitton" och jag som var med här, valde att inte rätta dem. De visste mycket väl att det var en "etta och en nia". Vi tänker att det är början till skriftspråket och snart kommer de på i vilken ordning siffrorna ska vara i. Vi försöker också hela tiden att tänka på att föra in nya ord. Idag pratade vi till exempel om "omkrets". 

Under tiden några antecknade siffrorna och skrev sina namn på pappret, började två av barnen att dra ut snöret. De ställde själva rullen vid dörren. "Då är det enkelt att veta vart vi började" sa ett barn. En av dem stod vid rullen, en annan sprang runt med snöret. Strax fick vi alla hjälpa till då det fastnade lite. När snöret nådde runt klippte barnen av det och vi gick runt tornet för att rulla ihop det igen. 

Vi hade fått svar på några av frågorna vi ville undersöka. Åter på förskolan, på storsamlingen innan lunch, kunde gruppen delge sina upplevelser genom att berätta och visa snöret och anteckningarna. Senare under dagen tittade vi även på filmerna och det blev konkret för alla vad vi egentligen hade gjort med snöret. 

Många frågor återstår att undersöka... Hur ritar man egentligen runt?

Att få vara i greppbara situationer

Att sitta tillsammans med vår konsult är alltid lika lärorikt. Han får oss att tänka ännu mer och se saker från olika perspektiv och nya perspektiv. Vi får möjlighet att träna på att sätta ord på det vi gör och hur vi arbetar i vår verksamhet. Ett nytt begrepp som vi tillsammans har formulerat är greppbara situationer. 

Barnen behöver erbjudas att få vara i greppbara situationer, där de får möjlighet att utmana sig själva och kunna lösa problem tillsammans med andra utifrån deras behov och förutsättningar. Det är också ett sätt för barnen att bli ledare över sitt eget projektarbete som vi skrev om i föregående inlägg.
Barnen behöver få vara i sammanhang där de får visa och göra sig hörda för vilka reflektioner de har, samt synliggöra sina kompetenser under arbetets gång. Fortsättningsvis att tillsammans med andra skapa problem och formulera teorier kring det de tror är lösningen, inte minst att få pröva och ompröva sina teorier för att hitta lösningar. På så sätt driver barnen projektet framåt.

Ett exempel på en greppbar situation kan vara att få vara i en mindre lärgrupp, med andra kamrater vars egenskaper kan samarbeta och tex lösa ett "problem". Begreppet lärgrupp har vi börjat använda då det synliggör lite tydligare vad det är vi gör, eller vad som sker. Ett annat konkret exempel på en greppbar situation kan vara att vi hjälper barnen att hitta en plats i matsalen. De får helt enkelt ett bord att sitta vid. För vissa barn kan nämligen matsalen te sig som en fullständigt ogreppbar situation.

För att upprätthålla en greppbar situation, tänker vi att vi behöver ha medvetna strukturer i vår verksamhet. Det kan vara en tydlighet som gör barnen vet vad de ska göra, att de kan öppna upp för förhandling och få en känsla för hur de ska kunna vara med varandra. Vår konsult sätter ord på våra tankar och upplever det som att vi har byggt upp en stark struktur i vårt arbetssätt. Vi har ett inkluderande sätt att organisera oss. Eftersom denna grundstruktur finns så kan vi också släppa på "kontrollen". Vår konsult menar att vi inte kontrollerar utan istället har en inarbetad struktur. Han menar att vi är lyhörda för barnens individuella egenskaper. Vi organiserar och strukturerar med en känslighet. Vi har en struktur för att barnen ska kunna blomma.  

Förmågan att kunna bli projektledare

Det är roligt med utmaningar. Det är till och med nödvändigt att vi utmanar varandra. Hur ska vi annars kunna få nya tankar? Vi blir glada över de kommentarer och utmaningar vi får i vardagen men även här på bloggen. Det får oss att fundera ett varv till och tänka ännu mer. Vår vardag är komplex och ju mer vi lär och ju fler tankar som föds, desto mer komplicerat blir det... Det är det som är "den förunderliga vardagen". Den här bloggrubriken är "beställd" och vi ska försöka reda ut våra tankar kring den. 

Hur kan barnen bli ledare av sitt eget projektarbete? 

Vi tror att grunden är delaktighet. Barnen är i högsta grad delaktiga i sitt eget projekt. Vi börjar dagen med dialogen på trappan. Vi bestämmer vad som ska göras och hur. Vilka "kompetenser" behövs? Vilka lärgrupper ska vi ha idag med tanke på detta? Barnens kompetenser lyfts fram, det de faktiskt kan lyfts fram och blir viktigt. Ett barn som till exempel inte pratar så mycket verbalt, men som vi alla vet har många andra nyttiga kompetenser som behövs om vi t ex ska rita en karta till vattentornet, blir på detta sätt sedd och upplyft med sina positiva egenskaper.

Vi har en genuin och nyfiken tilltro till barnen och detta projektarbete. Vi är övertygade om att vi kan tillsammans. Vi är övertygade om att vi kan och att vi blir till, i positiva sammanhang. Vi växer tillsammans.

Vi reflekterar tillsammans med barnen vilket är en annan grundläggande faktor. Vi reflekterar i helgrupp vid ytterligare ett möte på trappan, för att dela med oss av varandras upptäckter. Här får de andra barnen komma med tillägg och berika arbetet som nyss har gjorts. Vi har även möjlighet att dokumentera detta möte och få med dessa tillägg i form av kommentarer och tankar. Barnen blir "självreflekterande" genom detta arbetssätt tror vi. 

Vi låter barnen vara observatörer. Barnen får själva tillhandahålla de verktyg vi behöver, t ex kameror eller filmkameror. Vi lärare kan observera vad barnen observerar. Vad är de nyfikna på? 

Det finns säkert fler bidragande faktorer till att barnen blir ledare av sitt eget projektarbete. De tilläggen får vi återkomma med i kommande blogginlägg. 

Gruppsamtal

Nu börjar det åter bli dags för oss att organisera, förbereda och genomföra våra gruppsamtal. Vi har tagit ställning för att erbjuda något annat än traditionella föräldramöten. I många fall blir dessa gruppsamtal även istället för traditionella enskilda utvecklingssamtal. Förra terminen genomförde "forskaravdelningen" våra första gruppsamtal. Vi fick en väldigt positiv respons. Vi upplevde att föräldrarna blev delaktiga i vår verksamhet och i våra tankar på ett helt annat sätt. Vi delar in barngruppen i fem gruppsamtalsgrupper. Målet är sedan att ha en film på varje grupp när de utforskar och upptäcker något som har med vårt projektarbete att göra. 

Vi har inte några fasta grupper på vår avdelning utan arbetar i mindre grupper som bestäms från dag till dag och helt utifrån pågående projekt. Detta gör att vi måste tänka till angående gruppkonstellationerna när vi ska förbereda gruppsamtalen. Vi har nu gjort så att vi har tittat på det råmaterial vi har i form av filmer. Det visade sig då att vi redan har tre av fem grupper färdiga. Vi har redan tre filmer med olika grupper av barn som vi kommer att utgå ifrån. De två andra grupperna ser vi nu till att utmana i något speciellt intressant så att vi även kan filma dem.

På gruppsamtalet kommer alltså föräldrarna till de 4-5 barn som är med i respektive film. De får se filmen och efter detta lyfter vi våra olika tankar kring vad barnen gör och hur/vad de lär, upptäcker och utforskar. Vi försöker lyfta ut barnens enskilda positiva kompetenser och bidrag till gruppen.  

En grupp har arbetat med lera och en grupp med pappersbygg. En film har vi även från en promenad till vattentornet. Den filmen som vi kallar "Vägval" väckte vår förundran. Det blir en intressant diskussion om vilken väg de skall välja. I arbetet med lera och papper finner gruppen olika problem som de sedan har olika teorier och lösningar kring. 

Google earth!

Vi spånade högt häromdagen när vi hade vår avdelningsreflektion. Tänk om man kunde filma/fota vattentornet ovanifrån? Men det kan man ju! Med hjälp av Google earth! Vi riggade vår kanon och duk. Det här skulle undersökas närmare. Vi valde att koppla iPad till kanonen istället för datorn. Google earth finns som app till iPad och man kan enkelt söka och zooma med hjälp av denna. Det var riktigt häftigt att se vår jord och sedan skriva "Södertälje" och då få uppleva en resa in mot jorden, in till vår stad! Väl där hittade vi vår förskola. Vi utgick därifrån och "gick" hela vägen till vattentornet. Vi tänker att detta gjorde att barnen fick uppleva en promenad från en helt annan vinkel. Detta kan vara en bra grund för att senare börja rita kartor tänker vi. De fick också se själva vattentornet uppifrån och därigenom uppleva att byggnaden verkligen är rund. Hittills har barnen ritat tornet som ett avlångt högt hus. Vi vill utmana deras tecknande och förståelsen för själva cylindern. Detta kan vi också göra genom att bygga vattentornet. Vi kan naturligtvis skapa i alla möjliga material. En spännande upplevelse var det i alla fall. Genom att vi filmade denna Google earth sökning fångade vi barnens förundran tankar och frågor. Detta ska vi naturligtvis analysera vidare... 

Fenomenet EKO!

Vi fortsatte idag att arbeta med fenomenet eko. En liten grupp barn fick arbeta vid vår digitala ateljé och skanna in teckningar och tillsammans med en av oss skriva ner deras tankar. Det blev en Power Point likt den vi visade som exempel nyligen. Detta är två av teckningarna som väckte vår förundran och som vi idag arbetade vidare med. 

• Kan man rita eko?
• Kan man se ett eko?
• Vad är ett eko?
• Hur kan man rita så att det ser ut som att man skriker?

Lärare: -Vad har du ritat?
Barn: -Jag ritade våras röster.
Lärare: -Vilka stora munnar dom här två på bilden har.
Barn: -A, jag och (Läraren) som skriker: KAN NI ÖPPNA DÖRREN? Sen vi hör rösten igen. Där har jag ritat vid dörren.
Lärare: -Var det någon som svarade?
Barn: -Nej, vi bara hörde våras röster.

Lärare: -Vad har du ritat?

Barn: - Det är vi som ropar vid vattentornet, och jag har ritat eko.

Lärare: -Vem är det? (Barnet längst till vänster)

Barn: -Det är jag, jag ropar: FÅR VI KOMMA IN?

Lärare: -Är det någon som svarar då?

Barn: -Bara min röst, två gånger hör jag. Det är därför jag har ritat eko där. (Våglängden sträcker sig från barnet på bilden till Vattentornet).

Lärare: -Kan man se ett eko?

Barn: -Nej, inte på riktigt, man kan bara höra eko.

På frågan "Vad är ett eko?" kan vi lärare ta reda på fakta. Vi blir nyfikna och vill veta. Inte för att ge barnen alla svar, men för att lättare kunna ställa utmanande frågor. Här finns det fakta kring eko, som handlar om Naturvetenskap (fysik): eko

Utmaning: Rita ekot!

Promenaderna till vattentornet har varit många de senaste veckorna. Som vi har  beskrivit tidigare har vi gått dit med grupper om fem barn. Vi organiserar oss i grupper genom morgonmötet på trappan. Vi ser att barnens delaktighet blir större genom detta till skillnad mot om vi skulle ha fasta arbetsgrupper. Ofta bildar vi två mindre grupper och en större grupp. Den stora gruppen är på vår gård och arbetar med olika stationer. En av de mindre grupperna arbetar ofta inne och en mindre grupp går iväg på promenad.

Nya detaljer uppmärksammas hela tiden vid varje besök vid vattentornet. Nya frågor ställs av barnen. Nya problem skapas. Vi pratade om just detta efter att vi sett en film, filmad från en annan förskola i vår organisation. Att barnen gärna vill vara i problem. Barn skapar gärna problem. De vill medvetet göra verkligheten svårare. Vi skapar problem genom de frågor som kommer upp. Något som barnen intresserat sig för när vi varit vid vattentornet är ljudet. De har upptäckt att det blir ett eko när man ropar. En mindre grupp barn fick därför att rita sina teorier kring detta ljud idag.

Vi använder också film kontinuerligt. Idag filmade en annan grupp barn promenaden till vattentornet med hjälp av filmkameran, istället för iPad. Detta har naturligtvis flera syften. Att visa på olika sorters digital teknik och att faktiskt låta barnen testa och lära varandra är några. Att sedan analysera denna relativt långa film och klippa ut de bitar som fångar vårt intresse och de bitar vi kan gå vidare med är ett annat. Vi tittar ofta på filmer tillsammans med barnen vid möte på trappen. Då kan vi ännu en gång se och höra barnens reaktioner. Vi kan tolka vad som fångar deras intresse. De får syn på varandra från en annan synvinkel. Grunden i projektarbetet är barns delaktighet och detta arbetar och reflekterar vi mycket kring. 

Barnens teorier om hur ekot fungerar

Teckningar och digitala verktyg

Barnen fick i uppgift att rita vattentornet. Vi vill försöka fånga detaljer som de ritar och berättar, för att kunna fördjupa oss i denna spännande byggnad. En av oss samlade tre barn runt den "digitala ateljén". Där har vi bland annat en dator och en skanner. Vi skannade tillsammans in alla tre teckningarna. Vi använde oss sedan av Power Point där vi tog upp bilderna, infogade textrutor och skrev. Barnen fick berätta om deras teckning och en av oss lärare skrev ner detta direkt i dokumentet.

Detta kan vara ett meningsfullt sätt att använda våra digitala verktyg i vårt projektarbete. Det finns många trådar att spinna vidare på och detta "råmaterial" kan vi använda vid nästa reflektionsträff som vi har i arbetslaget. Att barnen fångar detaljer som att läraren filmar med iPaden och ritar ner detta på teckningen (längst till vänster) är fascinerande. Barnet som ritade teckningen till höger hade en teori om att vattnet åker runt runt. Hur skulle man kunna prova den teorin? Barnet i mitten började att fantisera. Vi tolkar det som att hon var väl medveten om att det inte var sådär inuti tornet. Det var bara på lotsas.

Vi kommer att fortsätta att använda teckningen som ett verktyg att få skapa och återberätta.

En Power Pointbild med barnens teckningar och berättelser om vattentornet

Vi börjar att skapa ett problem...

Vi har startat upp höstterminens projektarbete genom att gå på upptäcktsfärd i vårt närområde med en liten grupp barn. Med en liten grupp menar vi då fem barn. Det har varit lite olika konstellationer av barn, beroende på syfte med promenaden. Som vi skrev i tidigare inlägg har syftet varit både att titta på olika sorters hus eftersom detta har fascinerat barnen men också att teknikträna med kamerorna. Barnen har lärt sig fota, zooma och bläddra bland bilderna de tagit.

För någon vecka sedan gick en av oss iväg med fem barn. Ett av barnen sa helt plötsligt: "Titta, vattentornet! Kan vi gå dit?" Gruppen beslöt sig för att gå till vattentornet. Barnen fotade mycket under denna promenad. Tyvärr blev det som det kan bli ibland, fotona råkade raderas från kameran fast de inte fanns i datorn. Fotona var borta!

Dagen efter hade vi som vanligt morgonmöte på trappen. Vi berättade vad som hänt men att vi återigen skulle kunna gå till vattentornet med samma grupp barn. Återigen skulle de få använda kameror och fota själva. Denna gång filmade även läraren som gick med hela promenaden. Filmen har vi sedan reflekterat kring i arbetslaget men också i en större pedagogisk utvecklingsgrupp som vi har på vår förskola. Vi vet sedan tidigare att det är gynnsamt att filma. Nu fick vi se många detaljer kring hur barnen samarbetar. Hur de tar sig an denna plats? Vi reflekterade kring deras frågeställningar och teorier kring vattentornets funktioner och utseende. Vi tänkte kring själva promenaden. Hur förhöll sig läraren? Vi såg att hon gick bakom barngruppen med filmkameran. Det var barnen som styrde promenaden. Barnen gick fritt på gångvägen och gruppen stannade upp några korta stunder kring vissa saker som intresserade barnen. Vi märkte att siffror (larmkoder) var spännande. Bokstäver på skyltar utmed vägen liksom olika sorters dörrar. Vattentornet har en dörr. Husen på vägen dit har många olika sorters dörrar.

Vi tänker att vi har börjat att skapa ett problem tillsammans. Vi skapar frågeställningar. Vi laddas med en sorts nyfikenhet och både barnen och vi blir intresserade av detta vattentorn. Barnen var från början nyfikna på att gå in och titta. Men här gäller det att inte vara för snabb! Det hade vi klart för oss redan från början. Vi ska absolut utforska idén vidare. Men, nu gäller det att inte servera barnen svaren direkt. Vi tänkte på "Trollerihinken" som vi tidigare arbetat med. Hur hade det lilla sidoprojektet gestaltat sig om vi första gången hade visat hur den ser ut inuti? Det hade antagligen inte blivit något projekt alls. Vi har många frågor som vi kan gå vidare med. Att arbeta med deras teorier och spinna vidare på det är något vi kommer att göra, istället för att visa dem hur det ser ut inuti tornet. Men också här har vi lärt oss att ta det lite lugnare. Vi har denna vecka gått till vattentornet igen, denna gång med två "faddrar" från ursprungsgruppen samt tre nya intresserade barn. Att få dela med sig av sina upplevelser till fler kamrater är en metod som vi använder ofta, på lite olika sätt. I dessa inskolningstider tänker vi att, genom att arbeta projektinriktat redan från start arbetar vi också ihop vår nya barngrupp.

Nu är vi igång! Fortsätt följa oss genom de förunderliga vardagarna på vår förskola!

En ny spännande termin!

Nu har en ny termin börjat! Vi är kvar i samma arbetslag och kommer också i fortsättningen att arbeta som en "forskaravdelning" gentemot vår organisation. Detta känns fortfarande väldigt spännande och utmanande!

Men vi möter mycket nytt denna termin också. Vi är precis i uppstarten av ett nytt projektarbete som kommer att sträcka sig över flera år. Projektrubriken lyder: "Barns relation till en plats". Vi började redan innan sommaren genom att göra familjerna delaktiga i en sommaruppgift. Uppgiften var att fotografera något i närmiljön eller något här i Södertälje. En plats som betyder något särskilt eller som är speciell på något annat sätt. Fotot har föräldrarna fått maila till oss. 

Något annat som är nytt är vår barngrupp. Vi har en hel del nya barn i gruppen vilket medför att vi de första veckorna arbetar extra mycket med några av våra "metoder". Till exempel introduktion. Vi använder oss av gamla barn som får vara faddrar till våra nya barn. Vi delar på så sätt in oss i grupper och blandar nya och gamla barn. Vi passar på att observera barnens egenskaper, intressen och positiva sidor som vi sedan har nytta av vid framtida gruppkonstellationer. Vi tänker mycket kring detta begrepp och har tidigare skrivit om detta. De gamla barnen introducerar alltså de olika materialen och dess användningsområden. Vi gör innan lunch en återkoppling på vår samlingstrappa, där barnen i helgrupp kan dela med sig av deras arbeten i de olika grupperna och med de olika materialen. Genom detta grundarbete hoppas vi kunna lägga en stabil grund för detta läsår.

Samtidigt befinner vi oss i projektarbetets startfas. Men vi är dock överens om att inte ha för bråttom in i detta nya spännande. Det vi redan märkt är att barnen är otroligt intresserade av att rita hus. Idag gick en grupp barn på en promenad i området och fotograferade. I området finns mycket hus, liknande dem som barnen har ritat. Barnen fick fota själva och de behöver få tillfälle till att öva tekniken fotografering. De fotade många hus från olika håll och med olika vinklar. De upptäckte att man kan vända kameran på olika håll för att få med motivet. Likaså att använda zoom funktionen. Att få tillfälle att öva tekniker är nog så viktigt. Dessa kunskaper kommer vi att ha nytta av i kommande projektarbete. 

Sommarläsning..

Om ni vill ha tips på bra litteratur så läs Att göra lärandet synligt- barns lärande individuellt och i grupp från Reggio Children och Glädjen i att förstå av Kerstin Bergöö och Karin Jönsson.

Vi tycker att dom är bra och inspirerande, bra läsning inför höstens projekt arbeten! Trevlig sommar!

Avslutning

Nu är sommaren här och det är dags för oss att säga hej då till våra äldsta barn, 6 åringarna. Det känns vemodigt, de allra flesta av dem har vi följt sedan de började på förskolan som 1 åringar. Det är en förmån man har som lärare att få dela ögonblick med barnen då de lär sig saker, upptäcker något för allra första gången. Många barn tar sina första steg på förskolan. De första orden. Just idag har vi haft avslutning för våra barn. Vi arrangerade en lunch a la Nobel! Kandelabrar och blommor, vikta servetter och långbord. För oss är det viktigt att avslutningen blir fin och minnesvärd. Att lägga ner både extra tid och resurser för att möjliggöra att just den här dagen blir bra! Vi har också haft en gemensam samling tillsammans i hela gruppen då vi tittade på gamla bilder på barnen när de var små och inte hade varit så länge på förskolan. Barnen ser sig själva och upptäcker att de har varit riktigt små, man upptäcker att man har förändrats till utseendet en hel del. Vi tror att det är intressant och lärorikt för barnen att få göra sådana här tillbakablickar. Man kan se sin egen läroprocess och andras också. Att ha tillgång till projektor är bra för att alla ska kunna titta tillsammans, att ha en gemensam upplevelse runt bilderna skapar värde.
Som ett minne hade vi gjort diplom till varje barn där vi med några ord hade beskrivit det som karakteriserar det enskilda barnet. Diplomet delar vi ut till varje barn inför  kompisarna och sedan applåderar vi varje barn. Vilken glädje vi ser i barnens ögon!
En sån här dag får oss också att reflektera över oss själva och vår verksamhet. Har vi gett barnen förutsättningar för att klara sig i skolan? Har vi rustat dem inför framtiden, vi tänker närmast på att just förskolan är det första steget  i det livslånga lärandet? Hur kommer våra barn att möta skolans krav? Vi har funderat mycket och kommit fram till att vi är rätt säkra på att våra barn är välrustade, att de kommer att vara starka och lagom självständiga individer. Barn som möter skolan med nyfikenhet och glädje. Vi hoppas att skolan tar emot våra sexåringar med samma nyfikna hållning och är intresserade vad det är de har i sina "ryggsäckar".

Reflektioner efter gruppsamtalen

Nu har vi haft fyra av sex samtal och det känns mycket positivt. Vi håller på att sammanställa ett dokument kring detta för att dela till resten av organisationen men tills vidare delar vi reflektionerna här...

Genomförande

Vi välkomnade föräldrarna till vår samlingstrappa. Där berättade vi ännu en gång om syftet med samtalet. Efter det förflyttade vi oss in i ateljén för att sätta oss vid lerbordet. Där fick föräldrarna lera i form av korvar. Vi berättade att det är så vi presenterar leran för barnen, i korvar eller kuber. Vi gav föräldrarna precis samma uppgift som barnen tidigare fått. Nämligen att tillsammans bygga ett hus. Detta arbete tog ungefär fem till tio minuter.

När föräldrarna kände sig nöjda förflyttades vi återigen till samlingstrappan för att de skulle få se filmen där deras barn arbetade med lera. Efteråt reflekterade vi över vad vi sett. Vi gav föräldrarna stort talutrymme och uppmuntrade dialog föräldrarna emellan. Ibland behövde stödfrågor ställas som till exempel vad de såg för egenskaper hos sina barn? Hur såg de att barnen samarbetade? Vad ser de för lärande hos barnen?

Reflektioner från föräldrar

Föräldrarna får efter sin uppgift samt efter filmen med deras barn, reflektera tillsammans över det de har upplevt tillsammans. Något som ofta kommit upp är skillnaderna på de vuxnas sätt att arbeta med lera jämfört med barnens sätt.

En pappa sa att han tyckte att det var så bra att barnen ger och tar av varandra, en annan pappa berättar att hans son bygger mer komplexa byggen hemma nu, han ser en utveckling i språket och barnets koncentration, en mamma berättar att hennes barn kan så mycket mer än hon trodde att hon kunde, en mamma berättar att barnen är mer kreativa än de vuxna.

Reflektioner från oss lärare

Det som har slagit oss är att detta arbete stämmer så väl in i höstens projektstart av ”Barns relation till en plats”. Det kan vara en början som vi kan fortsätta utmana barnen i utefter vad det visar sig att de är intresserade av.

Vi har sett att responsen har varit mycket positiv efter dessa gruppsamtal. Vi har fått till en dialog föräldrar emellan som vi tidigare inte fått då vi haft individuella samtal. Föräldrarna får se sitt barn tillsammans med andras barn i positiva sammanhang vilket stärker sammanhållningen dem emellan.

Vi ser att föräldrarna börjar reflektera över sitt barns lärande och den process som skett under barnets förskoletid. 

En av barngruppernas hus. Många detaljer och inredning till huset.

En föräldragrupps hus i form av "timmerstockar".